Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sänder äfven den onda dagen, och liksom fågeln i morgonstunden
prisar sin skapare, ehuru han icke har några samlade förråd,
så prisar äfven hon den store Allfadren.
Nils kunde icke tillbakahålla en djup suck, när han såg
Annas sysselsättning. Varmt fattade han hennes hand och
frågade:
»Hur kan du, Anna, vara så glad, ehuru du, som jag
ser, skall baka barkbröd?»
»Jo, ser du», svarade flickan, »jag har aldrig varit van vid
något bättre, och jag vill vara tålig och nöjd, när ingen annan
i vårt hem klagar. Det växer väl bättre skörd på våra täppor
till sommaren, skola vi tro.»
Nils hade icke lidit någon brist och kunde derför icke
så noga veta, hur det kändes; men oändligt gerna hade han
dock velat ur fattigdom och brist hjelpa flickan, som nu stod
framför honom.
Morgonsolen strålade nu högre öfver bergens toppar, och
skogens sångare höjde sina toner. De unga tu satte sig ned
på den fälda tallen, Nils höll Annas kådiga hand i sin, och
trofast och forskande såg han in i hennes blå öga.
Har du, min läsare, sett den klara, djupa skogskällan, i
hvilkens ogrumlade vatten morgonsolen speglar sin bild? En
sådan liknade Annas öga. En ogrumlad, en ren själ afspeglades
der, hennes öga var lugnt, frid och sällhet bodde i hjertat.
Ynglingen blickade länge in i hennes ögon, och hans hjerta
smälte helt och hållet för den värme, som strålade ifrån dem.
»Vet du, Anna», sade Nils, »sedan jag i går afton hörde
din vackra vallhornslåt på berget, har jag icke kunnat glömma
dig; jag har ständigt sett din bild, och nu gick jag hitåt för
att möjligen få träffa dig. Jag känner, att endast med dig
skall lifvet för mig blifva gladt».
Så allvarsam hade Anna aldrig sett den ystre skogsfinnen.
Ett oroligt uttryck lägrade sig öfver hennes ansigte, liksom det
lätta strömolnet på himmelen skymmer solens bild i källan.
I den nittonåriga tärnans själ flögo många tankar, hvilka det
icke var så lätt att reda, men det visste hon, att den hurtige
Nils redan långt tillbaka gjort ett djupt intryck på hennes
sinne, och att det var henne kärt att träffa honom.
Anna satt tyst en stund och såg på sina barkremsor.
Slutligen lyfte hon upp sitt öga och såg på Nils så
hjertinnerligt godt.
»Hvad menar du?» hviskade hon och fattade ynglingens hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
