Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils förde glad och leende sin Anna, och aldrig hade
han känt sig lyckligare än nu. Den sköna blomman från
Löfsjöfallet var ju hans egen brud, och hon sjelf kände sig glad
och säll. Liksom blomman stödjer sig vid trädets stam, så slöt
äfven hon sig till den ståtlige ynglingen. Deras kärlek hade
blifvit allt mera varm och stark. Liksom blommans knopp,
värmd af solens strålar, utvecklar sig och snart prunkar i de
skönaste färger och blad, så hade äfven kärlekens blomma hos
våra unga tu växt och skjutit nya blad.
Den milda, ljusa sommarnatten hade redan en god stund
svalkat jorden. En skön purpur i öster visade, att solen snart
skulle höja sig öfver skogen. De unga slutade nu dansen vid
Tallåsen.
»Hör du, min Anna», hviskade Nils, »der borta vid
granarne sitter din gamle far. Låt oss nu gå fram till honom
och bedja om hans välsignelse. Jag har icke talt vid honom
om vår kärlek ännu.»
Rodnande lade Anna sin hand i ynglingens, och de gingo
nu fram till den gamle Mats. Så hette Annas far. År och
mödor, fattigdom och brist hade böjt den härdade finnens
gestalt, och grånad var hans hjessa. Lutad satt han vid en af
granarne på sidan om gården, och undrande såg han upp, när
Nils och Anna hand i hand trädde fram.
Varmt och hurtigt fattade Nils gubbens hand och
framstälde så sin begäran:
»Din Anna är mig kär se’n barndomens da’r, och jag
kommer nu, fader Mats, med den bönen att få ega henne.»
Ett vemodigt, nästan strängt uttryck lägrade sig vid dessa
ord öfver den fattige finnens anlete. Hans forskande öga såg
stadigt på Nils, under det han svarade:
»Lika barn leka bäst. Min Anna är fattig som den arma
ljungheden här, och du är förmögen. Tror du, när ungdomens
vår en gång är förliden, att du aldrig skall påminna henne
derom, att hon ingenting fört med sig i boet?»
»Aldrig», genmälte Nils med fast röst.
»Lägg handen på ditt hjerta, yngling, och lofva mig det»,
fortsatte den gamle, och hans röst och blick trängde till hjertat.
»Jag lofvar det, och skogen, himlen och heden vare mina
vittnen», sade Nils.
»Gud, den evige Fadren, vare då med eder mina barn»,
yttrade den gamle Mats och slöt de unga två i sin famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
