Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var afton på den blodiga dagen den 9 Juli 1788.
Natten sänkte sina skuggor öfver »de tusen sjöars land.»
Vikarne och sunden lågo mörka och allvarsamma likt de höga
furorna, som stodo omkring dem. De sista vågorna rullade in
i fjärden, der de suckande sökte hvila vid stranden, och änderna
lockade sina ungar till någon undangömd vik. Månen,
sommarnattens blekröda måne, steg upp som en vålnad mellan furorna
på mon och kastade sitt bleka sken på de många sårade och
döda, som fallit på Suttula hed. Döden hade der gjort sin
skörd, och i döden omfamnade vän och fiende hvarandra.
I en björkdunge, der nattens skymning bredde sig djupare
under löfkronornas hvalf, satt bland sårade och döda en högrest
yngling med hufvudet lutadt mot en hvitstammig björk. Hans
kind var blek, och det matta ögat blickade med djup smärta
ut öfver fältet, der fallna kamrater och vänner lågo. Med
sväfvande röst framhviskade han öfver de färglösa läpparne:
»Ack, min trogna, min älskade Anna! jag skall då aldrig
se dig åter. Mitt bröst är sönderskjutet, och hjärtat slår väl
snart de sista slagen. Och Vass, min forne lekkamrat, som
så svek mig i nöden; han hörde min bön om hjelp, men
lyssnade ej dertill, utan ilade bort med de andra. Kanske har
han sjelf fallit i striden, och lefver han ännu, tror han väl,
att det är slut med mig. Och ingen vän hör mig här, ingen
finnes, som kan taga en helsning till mina kära. Du milda
stjärna deruppe, du, som du blickar ned öfver hembygdens dalar
och berg, sänd du en helsning till min Anna!»
Och stjernan tindrade så vemodsfull från den mörkblå
natthimlen.
En klar tår banade sig väg ned öfver Svärds bleka kind.
Det var han, som här efter tvänne dagars strid fallit för
fiendens kulor.
Plötsligt ser den sårade krigaren en qvinnogestalt närma
sig. Han trodde sig drömma; var det en gyckelbild af hans
mattade själ? Skön som en ängel vandrade hon fram bland
de döde. Svärd samlade all sin återstående kraft för att
förvissa sig sjelf, att det var verklighet. Han hade hört berättas
om elfvor och valkyrior, som förde de fallne kämparne till
Valhall, och han visste icke, hvad han skulle tänka om denna
uppenbarelse. Gestalten närmade sig mer och mer. Svärd såg
nu, att den unga qvinnan uppmärksamt betraktade de på fältet
liggande döde, och han hörde djupa suckar pressa sig fram ur
hennes bröst, när hon bland de fallne, trots deras stela och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
