Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solen sjönk ned bortom bergen, och fåglarne sjöngo en
afskedssång till henne från parken, der Kerstin och Adolf nu
vandrade fram. Under hemvägen till gården samtalade han
ännu mera med den frimodiga och vackra dalkullan. Han blef
alldeles förtjust i henne, och vid hemkomsten föreslog han under
ett samtal med sin moder, att den trefliga kullan skulle erbjudas
tjenst på herrgården. Patronessan, som särdeles väl tyckte om
alla tre kullorna, hade intet häremot, och patron S. lät alltid
sin fru ordna med sådana angelägenheter.
Nästa dag blef Kerstin helt oförmodadt uppkallad till
patronessan. Ack, hvad det var grant i hennes rum. Den unga
kullan kände sig rent af förvirrad, och när hon neg vid dörren,
såg hon på sina grofva skor, hvilka voro försedda med
osvärtade näfversulor och klackar nästan midt under skon.
»Vill Kerstin stanna hos oss som städerska i vinter»,
frågade patronessan vänligt och satte fram en stol åt flickan.
»Jag skall lemna dig svar i morgon, när jag får språka
vid kamraterna», svarade Kerstin, som i början blef förbluffad
af fruns förslag.
Den vänliga frun smålog vid detta svar och samtalade
en stund med flickan samt bad henne komma igen nästa dag.
»Stanna hos oss Kerstin, ty annars blir jag så ledsen.
Jag håller fasligt mycket af dig», hviskade Adolf till henne,
när de möttes i trappan.
Flickan svarade intet, men ack, hvad det blef underligt
inom och omkring henne. Hon gick ut i parken för att reda
sina tankar. De ord, hon nyss hört af studenten, gjorde henne
olycklig och sorgsen, ty hon kände, huru högmodet ville
bemäktiga sig hennes själ. Hon kunde ju blifva lika grann som
Lotten och Beda i köket. Åter och åter ringde framför allt
Adolfs ord i hennes öra. Tänk, hon kunde blifva egarinna af
all denna herrlighet. Det var verkligen någonting att tänka
på, det der. Men så kom hon ihåg Olof; hon tyckte sig se
honom, der han stod i skjortärmarne och svängde sin yxa, hur
han talade om Näckens sorg, och mellan bladen i psalmboken
blickade emot henne en liten blå blomma. »Blif inte högfärdig
som Margit i Venjan», hade ju morfar sagt, när hon tog farväl
af honom. Det blef åter ljust omkring henne, och hon förundrade
sig öfver, att hon ens kunnat fästa sig vid studentens ord; hon
var ju Olofs brud, och vid Mikaelitiden väntade han sin flicka.
Kerstin visste äfven ganska väl, att hennes hjelp behöfdes i
hemmet. Men striden började ånyo, högmodet, fåfängan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
