Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blommorna i trädgården stodo nedböjda och förgätna, men
Kerstin tyckte, att hon var ännu mera förskjuten och glömd
än de.
Adolf, den glade studenten, kom också med sin brud,
och patronessan slöt dem båda i sin famn, när hon tog emot
dem på trappan. Det blef nu ett dundrande kalas. De rika
ljuskronorna strålade, tal höllos och skålar tömdes.
När de sista gästerna lemnat den stora salen, stannade
Kerstin ensam vid ett fönster. Hon hade öppnat en psalmbok,
i hvilken en liten blå blomma, plockad vid Siljan, blickade
emot henne mellan ett par blad. Heta tårar banade sig väg
utför hennes kinder, och de föllo ned på de öppnade bladen.
En tid hade blomman varit glömd. Nu återkallade hon så
många kära minnen; men det föreföll flickan, liksom blommans
blå öga gaf henne en förebrående blick. Ja, hur var det med
gifvaren nu, och hur var det i hemmets dalar vid Siljan?
En hand lades på Kerstins axel, hvarvid hon hastigt
stoppade psalmboken i sin ficka och såg sig om. Der stod
Adolf, glad och leende, men när han såg flickans tårar, blef
han allvarsam och frågade:
»Hvarför tycker du, att det är så fasligt svårt?»
En sorgsen och förebrående blick var det svar, Adolf fick.
Hans samvete sade honom i denna stund, att han grumlat
flickans själ, men det var ju bara ett pojkstreck, och den glade
ungersvennen räknade detta som en obetydlig svaghetssynd.
Redan samma qväll samtalade Kerstin med patronessan
om, att hon ämnade resa hem till Dalarne, der hon utan tvifvel
behöfdes i hemmet. Ehuru frun gerna ville, att den trefliga
kullan skulle stanna qvar, gaf hon henne dock tillåtelse att
resa hem, när hon ville.
Ett par dagar härefter, när patronessan satt ensam i sitt
rum, följande romanens hjeltar på deras färder, inträdde vår
dalkulla. Den långa skinnpelsen, den grofva, mörka kjorteln
och de tjockbottnade skorna, med klackarne nästan midt under,
prydde nu återigen Kerstin. Hon såg nu riktigt treflig ut,
ehuru hon tydligen var mycket sorgsen.
Patronessan såg förvånad upp, men smålog vänligt, i det
hon sade:
»Du ämnar resa hem som en riktig dalkulla, ser jag.»
»Ja, nu reser jag ’em från ’errskapet, och tack ska ni
’afva för mig nu», inföll Kerstin och fattade fruns hand.
Den vänliga frun framtog några presenter åt flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
