Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle landtvärnsmannens berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadens vallar. Få kulor blefvo dock nu för oss farliga, då
blixtarne på förhand underrättade oss om hvarje skott, som
aflossades.
Don 5 juli kom, skjutningen fortfor, men vi höllo nära
nog på att blifva vanmäktiga af hunger. Ingen hade något att
äta och när aftonen kom, hade vi fastat i två dygn. Våra
granater tände nu plötsligt ett väldigt bål i staden. Då
tystnade kanonaden derifrån, och en hvit flagg blef synlig på ett
af de största hutsen i staden, hvilken nu öfverlemnades åt oss.
Det stod oss nu fritt att intåga der, och vår glädje deröfver
var stor. Nu ankommo äfven fartyg från Strömstad med
proviant. De hade icke förut vågat segla inåt ön. Inkomna i
staden, sköto vi »fröjdskott». Nästan alla stadens invånare hade
flytt, medtagande sina tillhörigheter. Ett och annat blekt och
förskräckt ansigte tittade fram i fönstren. Snart erforo
invånarne, att svenskarne icke hade för afsigt att tillfoga dem något
ondt, hvarför de återvände till staden igen.
Den skada våra kulor åstadkommit, var icke synnerligen
stor. Kyrkan hade dock blifvit illa medfaren, och jag såg
kulor ligga här och der på gatorna.
Sedan äfven Fredriksstad blifvit intagen förlades vi i ett
läger norr om denna stad, hvarifrån vi efter någon tid tågade
till Fredrikshald; men då vi anlände dit var denna stad redan
intagen.
Åtföljda af några officerare besökte vi den plats, der den
store hjälten Karl XII hade fallit. Med blottade hufvud nämde
vi hans namn, och mer än en tår föll ned på den jord, der
hans hjälteblod göts.
Striden med norrmännen tog snart slut, och nu återstod
att återvända hem till sitt land igen. Emellertid fingo vi
befallning att upparbeta en väg till Vestra Ede, dit kanonerna
skulle föras.
En dag, då vi voro sysselsatta härmed, kom en präktigt
klädd krigare till oss. Vi sågo genast, att det måste vara en
hög personlighet, Hans mörka, djerft blixtrande öga och det
lockiga, krusiga håret läto oss ana, hvem det var. Vår
befälhafvare upplyste oss ock om, att det var kronprinsen Karl
Johan.
»Lefve Karl Johan!» genljöd det genom skogen.
Den vänlige kungen förstod dock ej vårt språk. Han
frågade sin tolk, hvilket regemente det var och upplystes om,
att det var Dalregementet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
