- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
IV. Gammallutheranernas bönemöte

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV. GAMMALLUTHERANERNAS BÖNEMÖTE.

 

Den första sammankomsten i Sjöbergs stuga efterföljdes af flera, och snart började det brinna en väckelsens eld i Bärnhult, som i mer eller mindre grad berörde de flesta hem i socknen. Unga och gamla började söka Gud. Många voro ock de, som under denna tid erforo en hjärtats genomgripande förändring. Spel och dryckenskap avlägsnades ur månget hem, där i stället frid och gudsfruktan började härska. Trots det oemotsägligt goda i denna rörelse, sågs den dock med oblida ögon av en stor del bärnhultabor. Detta var isynnerhet fallet med de s. k gammallutheranerna, en slags förening av vänner till statskyrkan. Dessa sammanträdde en dag för att samtala om »den nya läran» och dess bekämpande. Efter mycket ordande hit och dit beslöt man att sammankomma till ett bönemöte, då man skulle bedja Gud om villfarelsens stävjande. Att leda detta bönemöte utsågs häradshövding Trögén, som ödmjukt åtog sig det hedrande uppdraget. Mötet, som ock skulle hållas i häradshövding T:s hem, bestämdes till följande afton.

Ett tjugutal inträsserade kommo ock tillstädes vid den bestämda tiden. Sedan en psalmvers sjungits, ansåg herr Trögén att, då det gällde att bedja om en så viktig sak som baptisternas fördrivande, borde man t. o. m. kunna böja sina knän. Så skedde ock. Häradshövding Trögén bad nu i 15 minuter, patron Rydkvist i 17, men priset tog handlanden Blasing med 25 min. En och var av de tre uppdrog för vår herre en karaktäristik över baptisterna, vilkas förfärligaste brott voro, »att de ville hindra de små barnen att komma till Jesus, alldeles som fordom lärjungarne». När herr Blasing slutat, värkte det så förtvivlat i fru Rydkvists knän att hon, ovan som hon var vid detta slags liggande, endast med stor svårighet förmådde resa sig. Alla hade rest sig upp utom ledaren, häradshövding Trögén, som ännu låg kvar på sina knän med övre delen av sin kropp nedsjunken i en plyschklädd emmastol.

- Broder Trögén har tagit saken djupt, viskade herr Blasing till den! som stod honom närmast.

- Ja, han vill ännu en stund utgjuta sitt hjärta inför den högste, svarade grannen.

En var knäppte händren hop och suckade.

Från den ännu knäböjande häradshövdingen började emellertid ett egendomligt morrande ljud höras. Till att börja med tycktes detta ljud så avlägset, men kom efter hand allt närmare till dess det lät, som hade det gällt stora timmerstockar. Lille Otto Trögén, som stod bredvid sin knäböjande pappa, stack pekfingret i munnen, flinade och sa': Hi... pa... hi... hi... pap... pappa har somnat hi... hi... hi... Två flickor, som av sin mamma medförts till bönemötet, började fnittra. Blasing blev generad, spände ögonen i taket och föreslog »Så går en dag än från vår tid» etc., men det var ingen, som ville »ta' upp», och då gick Blasing.

Då några av de hemvändande notabiliteterna gingo förbi Sjöbergs stuga, lyste det ur alla fönster därstädes.

- Här pågår visst sammankomsten ännu, yttrade patron Rydkvist till sin fru; månne jag skulle gå in och ställa mig innanför dörren för att höra, vad de ha för sig?

- Ja, varför inte, svarade fru Rydkvist, som i likhet med sin man kände, att hänförelsen mot »villoandarne» hade betydligt försvagats efter det märkliga bönemötet, - Gå du, jag går före hem.

- Jaså, jaha. Adjö då en stund, men säg ingenting därhemma!

Bönesalen hos Sjöbergs var även i afton såsom vanligt fullpackad med människor. Ingen utom de vid dörren närmast stående märke patron Rydkvists inträde i lokalen. Med liv och värma ljöd honom till mötes sången:

 

»Skynda till Jesus, frälsaren god,

Var ej försagd, o själ, fatta mod!

Han som för dig ej sparat sitt blod

Kallar dig nu, vänd om!

Kom till Jesus, han har köpt dig fri,

Bliv ej kvar i syndens slaveri;

Hela din börda kvitt du kan bli,

Dröj icke då, o, kom !»

 

Där framme vid det lilla bordet satt Sjöberg och »predikantsmeden», hållande i samma sångbok och sjöngo med strålande anleten. Efter sången uppstod den nyomvände Sjöberg och avlade ett enkelt och varmt vittnesbörd om Guds godhet och kärlek En var lyssnade med stor uppmärksamhet till denne man, vars redbara väsen tillvunnit sig allas aktning och förtroende. Ärligheten i hans vittnesbörd var höjd över allt tvivel. Man var fast övertygad om, att någonting verkligen hade försiggått i denne mans själ, vilket gjorde, att han nu var lyckligare än förr. Ödmjukt, men frimodigt betonade han i afton sin lycka, alltjämt hänvisade till Gud såsom den, vilken bör ha äran för allt. Under djup rörelse gjorde han häntydning på sin bräckliga hälsa, av vilken han föranleddes tro, det slutet icke vore så långt borta. Detta hade fordom bekymrat honom mycket, emedan han ej visste, vad därefter skulle bliva med hans hustru och hans många små, men numera vore han med avseende på den saken så lugn, ty Gud hade ju lovat vara faderlöses fader och änkors försvarare. »Jag fruktar ej längre döden», slutade talaren, »den är mig nu en vinning, sedan Kristus blivit mitt liv».

Talet gjorde ett gripande intryck. Högljudda snyftningar märktes bland åhörarne. Ännu allvarligare blev stämningen då, några sekunder efter sedan Sjöberg slutat, en man, känd för sina laster och brott, reste sig upp och, medan han skakade av våldsam gråt, anhöll om förböner för sin skuldbelastade själ, varpå han med ett ångestrop kastade sig ned på sina knän. Stor bestörtning kom över de närvarande, av vilka största delen ville följa den ångerfulle till nådastolen. En tarvligt klädd kvinna trängde sig fram; hon var den olycklige mannens hustru. Böjande sig vid sin makes sida, lade hon sin arm om hans hals och bad även hon om förböner. Och nu följde ett av dessa bönemöten, som fäster himmelens invånares uppmärksamhet vid sig och bringar dem att stämma sina harpor och sjunga frälsarens lov. Alla ropade om nåd över den vid korsets fot kvidande familjen. Inom brottslingens själ blev det en hård kamp. Ur djupet av sitt innersta bad han om misskund. Efter många tårar och djup bedrövelse uppstodo de båda makarne försonade med Gud.

- Säg, sporde mannen och omfamnade sin hustru, kan du förlåta mig allt?

- Ja, Sven, jag kan och gör det så gärna.

- Men kan du riktigt förlåta och glömma alla hugg och slag, jag givit dig?

- Ja, av hela mitt hjärta.

Det vart jubel bland den frälsta skaran.

Då mötet senare upplöstes, smög sig patron Rydkvist ut och skyndade hem. Den stunden glömde han aldrig.

Häradshövding Trögén hade vaknat, gäspat, snusat, skyllt på Blasings långa bön och somnat igen.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamaliel/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free