Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
min första tur till Stockholm. Vi gingo för
fulla undersegel. Hjärtat svällde i kapp med
dukarna, när skutan svängde in i sundet norr
om Måsholmen. Då brakade skottet lös och ekol
rullade öfver hällar och haf.
— Sådan salut minnes äfven jag från
barnaåren, inföll bondhustrun lifligt. Den hördes
vanligen i oktober eller november och var ju
det gamla tecknet på att någon af vårt folk
närmade sig hemstranden.
— Ja, men minns du ock att hvar kanon
talade sitt eget språk? Det var lika stor
skillnad mellan det smattrande, mullrande dånet
från »Brödernas» babordsstycke och lilla
»Argos» pipande, skrällande nickhake som emellan
Nya Zeeland och Åland, mellan Storön och
Käringholmen. — Åh, hjärtandes barn, så en
fattig yngling på den tiden kunde känna sig
glad att få fira ned jöllen, ro i land och sedan
flyga i famnen på dem som viftande med
näsdukar och förkläden kantade stranden som liljor
grön äng. Enhvar hemvändande sjöman skulle
hedras och hälsas, sak samma om han var
kapten eller styrman, jungman eller kockspojke. Det
var detsamma bara han var en af de våra
ocli lyckligt kommit i land med lif och last.
— Ja, och hur glada kände vi inte oss, vi
soin stodo på stranden och väntade på
sjömansgossarna och de rara engelska skeppsskorporna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
