- Project Runeberg -  Giuseppe Garibaldi /
167

(1909) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. "Den som älskar Italien, följe mig"

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Man hade utspridt det ryktet, att Garibaldi frivilligt
begifvit sig i landsflykt efter att hafva emottagit en
pension för sig och de sina; men tidningen »La Coneordia»
dementerade offentligt detta och upplyste, att Garibaldi
bortfördes emot sin önskan och att hans enda rikedom
var hans kärlek till fosterland och frihet.

Anblicken af honom orsakade en väldig rörelse i
Nizza; dess invånare grepos allmänt af sorg: hans
ansikte, aftärdt af kropps- och själskval, var nämligen
nästan oigenkännligt. Befolkningen hade i stora skaror
samlats för att hälsa honom. »Knappast befriad»,
berättar ett ögonvittne,[1] »från karabiniärer, myndigheter och
intervjuare, föll han i folkets våld: män, kvinnor, barn,
präster, släktingar, vänner, militärer, alla sletos om
honom, omfamnade honom, hälsade honom; en hvar ville
gifva honom ett bevis af sin högaktning och tillgifvenhet.»

Då han inträdde i sitt föräldrahem, föll hans gamla
mor i hans armar, och hans små söner omfamnade hans
knän, högt ropande: »é la mamma, é la mamma?»

Strax därpå begaf han sig till sin lilla dotter
Teresita, som uppfostrades som eget barn af en hans
ungdomsvän, öfverste Diedery och dennes hustru.

Hans gamla mor var emellertid tillintetgjord af
smärta, emedan hennes mest älskade son redan nästa dag
skulle skiljas ifrån henne, kanske för alltid, och hon sade
snyftande:

»Min son är stor och god, och jag borde vara den
lyckligaste bland mödrar; men man tager honom från
mig, och jag skall dö utan att återse honom - jag är 80
år.»

Hon fick också rätt häri, ty i mars 1852 afled hon,


[1] Mario, Garibaldi e i suoi tempi. Pag. 363.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:47:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/garibald/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free