Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 153
mot väggen och väntade tigande. Då operan var slut
ägnade han all sin uppmärksamhet och tjänstvillighet
åt hovmarskalkinnan, och var älskvärd och elegant som
Vanligt.
På hemvägen slöt Hattenheim sig vänligt och
förtroligt till honom och låtsade icke märka att hans
kamrat var så stel och kallsinnig. Men då de skilts
från varandra, mumlade Hattenheim för sig själv:
— Det skall lyckas! på det sättet eller aldrig!...
Gud skall hjälpa, jag menar ju så väl! —
Några dagar därefter kom en lakej med en
biljett från fröken Dienheim, som meddelade att hennes
höghet prinsessan inviterade fröken von Wetter att
nästa förmiddag klockan elva deltaga i en promenadritt.
Det bruna fullblodsstoet »Sorma», prinsessans vanliga
ridhäst, stod till hennes förfogande.
— Tag med er lim för att sitta kvar i sadeln!
lydde ett postskriptum av hovfröken.
Det var en mycket mild vinterdag. Genom
slottsparken travade en liten kavalkad, bestående av
prinsessan Sylvia med prins Detlef, greve Lehrbach och
hovstallmästarens son i första ledet och bakom dem
fröken von Dienheim, Hattenheim, baron d’Ouchy och
Josefine.
Med en skarp blick hade hennes höghet mönstrat
Gåslisa i sadeln. Men d’Ouchy hade förskräckt
utropat:
— Rider fröken Von Wetter Sorma? Är det icke
vågat, ers höghet, att anförtro den unga damen åt
den nyckfulla hästen?
— Om fröken von Wetter är rädd för ett något
hetsigt temperament, så kan hon naturligtvis välja en
annan häst! svarade prinsessan med bitande ironi.
Men Josefine sade loende:
— Jag ber ers höghet utan skrupler överlåta
Sorma åt mig; Vi skola nog vänja oss vid varandra!
Därpå red man i väg. I mycket måttligt tempo
genom slottsträdgården, sedan genom skogsparken, som
var inhägnad med ett icke alltför högt staket. Den
gamle skogvaktaren skyndade till grinden för att
öppna den, men Sylvia ropade:
— År ni förryckt, gubbe -,, Låt vara! Hon slog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
