Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 167
liga huvudstadslivet skuld till, detta liv till vilket edra
egna förledande skildringar lockade mig och vilket nu
håller på att fila bort Gåslisas alla överflödiga små
hörn och kanter — man kallar dem lättrogenhet och
förtroende! — Undrar ni på det? Ni kände ju stora
Världen, ni måste därför bäst veta hur mycket som
fattades mig och hur mycket jag ännu behövde för
att passa i den skimrande ramen! Och nu, då denna
stora värld har gjutit mitt väsen i en ny form, då
förvånas ni över ert eget verk!
Hans läppar darrade.
— Ni misstager er, fröken von Wetter, ett sådant
konststycke kan huvudstaden icke åstadkomma! En
ny och främmande polityr har den visserligen givit
er, men hjärta och själ har den icke berört... jag
känner er bättre... jag Vet, att ni endast bär en mask
gent emot mig, att jag är dömd att som gäldenär böta
för en enda balafton! Det är orättvist av er! Har
huvudstaden icke gottgjort sin första blindhet? År ni
icke firad, eftersökt, utmärkt, som knappt någon annan
dam i societeten?
— År det genom er förtjänst? Josefine skrattade
sakta, vemodigt. Men varför dessa förklaringar, greve?
Om ni tror att denna modets och societetens
godtyckliga lek ersätter mig det som jag dyrt har betalat
därför, så bedrager ni er! Kunde jag byta med fordom
och nu, så gjorde jag det och skulle tacka Gud på
mina knän för att åter Vara vad jag fordom var,
Gåslisa utan hatt och handskar i Stauffens hö med frid
i sinnet och lycksalighet i hjärtat. Ack, att det har
blivit så annorlunda!
Det ljöd liksom en passionerad snyftning, hon hade
låtit hänföra sig av sinnesrörelsen och sagt mer än hon
ville.
Då kände hon sin hand fattad och såg Gtinthers
sällsamt förändrade ansikte djupt luta sig ned mot
henne.
— Varför plågar ni mig så? frågade han betryckt.
Jå, ve mig, att jag ryckte den lilla vildrosen från
hennes hem, Ve mig och er!
Hon lugnade sig, lösgjorde sin hand och skakade
huVudet ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
