Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 249
att de hungra och lida brist för att kunna samla sin
mammon i allt större högar. —
Ange hörde honom med nedslagna ögon.
— Jag måste tillstå att min tro på någon som
helst upplysning i denna olyckliga angelägenhet blivit
betydligt rubbad. Om d’Ouchy har haft sin hand med
i spelet, så anser jag honom vara alldeles för
raffinerad för att icke ha iskyddat sig på alla sidor. Jag
undrar mycket på om han verkligen skall förklara
sig för Josefine; hans uppförande lämnar knappt
något tvivel därom. — —
Och nu var maj inne och den dag nalkades då
hans excellens greve Lehrbach måste lämna sitt hus
för att för alltid avträda från stora världens skådebana,
på vilken han under många år hade spelat en så
inflytelserik och framstående roll.
Borta från ögonen, borta från hjärtat! Man hade
vant sig vid de tillslutna fönstren i ministerhotellet,
man frågade icke längre efter om ett blekt ansikte låg
i en dödsliknande sömn bakom dem. Sedan man icke
mer såg den smärta gestalten vid Frans Eginhards sida,
sedan det vita huvudet icke längre vakade över ett
helt lands väl och ve, tänkte man icke mer på
honom, utan lät det skedda liksom en töckenbild försvinna
i glömskans hav. På knappt åtta veckor! Man lever
fortare i en huvudstad än i ett Gross-Stauffens stilla
idyll.
I salongen bredvid sjukrummet ljödo dämpade
röster. Josefine hade där tagit emot baron d’Ouchy,
som för henne mycket oväntat hade låtit anmäla sig.
Han stod bredvid en stol. Handen som stödde sig
mot stolkarmen darrade.
De gröna sidengardinerna voro hopdragna och
kastade ett nästan blåblekt sken på diplomatens smala,
färglösa ansikte. De dystert brinnande ögonen lågo
djupare än någonsin under ögonbrynen och i kärvt
trots pressades läpparna ännu mer tillsammans än
vanligt.
— Tänker ni resa härifrån, min nådiga fröken?
frågade han kort.
Josefine räckte honom vänligt handen och nickade
okonstlat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
