Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växlade endast några få ord. Jag kan inte tala,
sade hon och tryckte sig närmare intill mitt bröst.
Hennes mor kom nu ut till oss. En blick på
dottern sade henne, att betänketiden redan var
tilländalupen. Caroline lutade sitt hufvud emot
modern men höll sig lika fast sluten intill mig och
sade intet. Modern ville lugna mig, att det icke var
af bedröfvelse eller brist på känsla, som Caroline
teg och gömde sitt ansikte, utan att detta var hennes
vana, så snart hon var rörd. Liksom detta behöfde
sägas mig! Liksom jag icke nu kände Caroline bättre
än någon annan människa i världen kände henne!
Moderns mellankomst hade emellertid återgifvit oss
något välde öfver oss själfva, och då vi åter drogo
oss ifrån henne in i den stora dunkla salongen,
kunde vi redan börja berätta för hvarandra om våra
ömsesidiga känslors uppkomst och tillväxt och funno,
att vi båda gjort oss många onödiga bekymmer.
Innan vi återförenade oss med det öfriga sällskapet
för att presentera oss såsom förlofvade, stannade vi
ett ögonblick i det sista salongsfönstret. Månen hade
just gått upp och speglade sig i den lilla sjön, kring
hvilken de åldriga ekarna trängas med lummiga bokar
och sträcka sina armar emot vattnet. Det var en tafla,
väl värd att betraktas, och intrycket af densamma
gick ej för oss förloradt, fastän vi knappt hade ögon
för annat än hvarandra. Hon såg utåt helt hastigt
men sökte åter min blick, och jag häpnade öfver min
djärfhet, då jag tryckte en kyss på hennes läppar,
ty ännu var jag behärskad af en så helig vördnad för
henne, att jag tyckte mig endast äga rätt att dyrka
henne på ett visst afstånd.
Vårt förbund var besegladt, och min ring bär denna
dagen jämte hennes namn till inskrift. Outsägligt
lycklig kände jag mig då, och ännu fullare känner
jag lyckan af denna dag, då jag nedskrifver dessa
rader den första årsdagen därefter, eller den 23
september 1847. Vår kärlek har sedan dess blifvit
pröfvad nog för att visa sig vara af det äkta slag,
som icke rostar af tiden. Mera än sex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
