Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 279 —
hviskade jag en bön i hennes öra. Då slog hon
upp sitt öga emot mig, och jag såg att hon
hörde mig. I en spänning, som om hela mitt
framtida lif berott af hennes ord, lutade jag mitt
öra tätt intill hennes mun.
Då hörde jag hennes röst. Den kom så
långt bortifrån, som ännu ingen röst har ljudit
i mina öron. Den var svag, så att jag knappt
kunde urskilja den. Det var knappast hon själf,
utan hennes ande, som talade. Men tydligt och
klart förnam jag orden, och ingen mera än jag
kunde höra dem:
— Jag... håller... så mycket... af er.
Jag måste hafva skrikit af smärta. Ty jag
kände händer, som fattade om mig och stödde
mig. Och det utrop, som undsluppit mig, hade
nått den döende. Ty från min hustru kom
ett förtviflans ljud af smärta, som sade, hon
kunde höra mig, utan att förmå att lägga sin
liflösa hand på mitt hufvud. Detta ljud kan
jag höra, när jag vill.
För att få säga dessa ord hade hon legat
och kämpat i timmar. Och när hon sagt dem,
sjönk hon tillbaka i lugn. Det var frid öfver
hennes drag. Hon önskade ingenting mer,
begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
