Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brinnande, ju mindre han hade njutit af detta
lif, hvilket han förstod med den bröstsjukes hela
uppjagade mottaglighet för intryck från verklig-
hetens värld.
Och därför dröjde han vid minnet af vå-
rarna. Han glömde aldrig den lurande fienden
inom sitt bröst, tvärtom kunde vårarna för honom
medföra en melankoli, som var så stark och till-
lika så oreflekterad, att han understundom efter
en längre promenad, när han kom hem, trött i
alla lemmar, och med sina kläder drog in lukten af
frisk luft och våt jord på sitt rum, ofta öfver-
raskade sig själf med, att han grät stilla och
ymniga tårar, som ett barn gråter, när det på
de storas frågor, hvarför det gråter, bara svarar:
»Det vet jag inte».
Men han njöt om vårarna af det uppspirande
lifvet, af gräset, som började sticka upp, af blå-
sipporna, som gummor gingo omkring och sålde,
af träden, som knoppades, af himlen, som blef
varmt blå med hvita, mjuka skyar, af luften,
som blef ljum, af solen, som stekte mellan hus-
raderna och af fåglarna, som sutto och drillade
på almarnas grenar omkring den gamla kyrkan.
Isynnerhet älskade han fåglarna, och han roade
sig som ett barn åt att gå och se på deras lekar,
höra dem drilla och se, hur de parade sig och
bygde bo.
Därute tjöt emellertid vinden. Den bullrade
uppe i skorstenen och hven genom springorna in
på vinden. Ute på gatan satte den i rörelse en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
