Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mmm
— 298 —
Ernst såg och såg. Han visste ej, hvad han
tänkte, visste ej, hvad han önskade. Han såg
bara den väldiga domen, som hvälfde sig om-
kring honom, och den badade i ett haf af rägn-
bågslikt skimrande solstrålar.
Då såg han plötsligt, liksom om en hel
knippe solstrålar brutit sig väg genom det öfversta
hvalfvet. Han tänkte med detsamma, att det
var en fantasi. Men fantasin hade makt med
honom, och han såg det lika fullt. Strålarna
gnistrade fram genom det tusenåriga dunklet,
gnistrade med en glans, som kom det dunkla
hvalfvet däruppe att lysa med mångdubbelt star-
kare ljus än hela den öfriga kyrkan. Glansen
mattades, till dess att den blef lika med det öf-
riga solljuset, och då såg Ernst tydligt, att hvalf-
vet däruppe hade brustit, så att klara dagern
lyste in genom domkyrkans skumma hvalf.
Och medan han ännu undrade öfver, hvad
han sett, såg han, hur rämnan vidgades, och
ljuset däruppe blef alt vidare och vidare. Men
han förskräcktes icke. Han fruktade icke att
blifva sönderkrossad af fallande stenar. Ty de
föllo icke ner, de liksom smälte undan bit efter
bit för solens omdanande kraft. Han kände sig
lugn och glad, och han tyckte, att han aldrig
förr vetat, hvad det ville säga att andas.
Genom ett sällsamt språng i tankegången
korn han med ens att tänka på, hvad biskopen
skulle säga, när han kom och fick se, att hans
kyrka var förstörd. Ty ingen människa kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
