Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bäst de höllos nere på den förbjudna bryggan,
kom pappa fram bakom sjöboden, och när han fick
se pojkarna på bryggan, blef han ond och började
ge dem bannor. Då fick han se, att Svante grät, och
då frågade han:
»Hvad gråter du för?»
»Jo», svarade Svante. »Det är mitt hål.»
»Hvad för slag?» sade pappa.
Då berättade Svante alltsammans, hur han hade
gått ned — olofvandes — hur han hade kommit att
kika ned i vattnet, hur Olle hade kört undan honom,
och hur orättvist det var. Och så grät han igen.
»För det var mitt hål, sade Svante.
Och det allra märkvärdigaste var, att pappa
var inte ond längre. Han såg ut, som om han velat
skratta åt alltsammans. Han sade inte ens åt dem,
att gå bort från bryggan, utan han bara gick sin väg.
Men när pappa gått, lade Svante sig ned på
magen igen och kikade på sina fiskar. Det var
roligare både än båtar, bryggor, flaggor och svallvågor.
Och när mamma sedan skulle kyssa honom till godnatt,
slog han armarna om halsen på henne och sade,
att han sett så många fiskar.
»Då har du varit nere på bryggan», sade
mamma.
Svante teg.
»Kom ihåg det, att du aldrig går olofvandes ner
på bryggan», sade mamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
