Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han böjde sig ned för att kyssa henne och såg,
att hon grät:
— Nej, men hvad i allan da’r! Gråter du?
Hon slog konvulsiviskt armarne om hans hals.
— Du vet inte, hur jag har det, när du är borta.
Ett ögonblick föll det arkitekten in, att här
fans något okändt, hemlighetsfullt, som kunde vara
farligt. Men han hade mannens hela starka känsla af
afvoghet mot alt, som hindrar honom, och för första
gången i sitt lif märkte han, att han var bunden.
Han var irriterad mot denna klängväxtaktiga
ömhet, som på samma gång ingaf honom både
ömkan och en obeskriflig lust att värna denna veka
kvinna mot alt världens onda, och han sade till
sig själf, att hon måste lära sig etc. Men när han
rest, var han icke öfvertygad, att hans bortovaro
var henne nyttig.
Hon grät visserligen ej, när han tog afsked.
Men det var ett uttryck af skrämsel i hennes ögon,
som var honom oförklarligt, och som han icke kunde
glömma.
Denna vecka blef också den värsta, Karin
hittills hade upplefvat. Det var, som om hon sjönk
ihop under sitt öde. Och det var hennes man,
som fullbordade hvad den andre börjat. Ty nu
var hon aldeles ensam. Nu kunde han — den
andre — fritt gå ut och in i hennes tanke, utan
att någon hindrade honom.
Och han kom också.
I hennes drömmar om natten, liksom i hennes
vakna ensamhet om dagen, kom han. Och han
kom icke som förr i hennes tankar och fantasier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
