Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Det Lutherska tidehvarfvet - 1. Gustaf den förste och hans söner - IX. Gustaf I:s ålderdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finna. På våren 1560 sjuknade konungen. Då han
tillfrisknat, sammankallade han en riksdag. Der talade han för
sista, gången till ständerna. Han inträdde i salen, åtföljd af
sina söner. Då han satt sig på thronen, ställde sig sönerna
vid hans venstra sida. Carl, den yngste, tioårig, stod vid
hans knän. Den gamle talade: ”J hafven det väl förnummit,
och de, som till åren komne äro, hafva det sjelfva sett,
hurusom fäderneslandet uti stort betryck och elände hafver
fordom varit under fremmande herrskap och konungar, sist
under den omilde tyrannen Christiern, hvilken Gud genom mig
straffat och fördrifit: en gudomlig hjelp och förlossning,
oför-gätlig för alla! Ty hvilken eller hvad man var jag att sätta
mig upp emot den, som en regerande, mäktig herre var
öfver tre konungariken, med den väldiga kejsaren och de
förnämste furstar i Tyskland befryndad! Men Gud hafver
drif-vit verket och gjort mig till sin underman. Han har varit
min tröst och hjelp i ett fyratioåra regimente, hvars mödor
skyndat mig med grå hår till grafven. Väl må jag förlikna
mig med konung David, hvilken Gud af en herde gjorde till
en regerande herre öfver sitt folk. Ej kunde jag föreställa
mig denna ära, då jag i skog och öde fjell måste sticka mig
undan för fiendens blodiga svärd. Jag tackar eder, trogne
undersåter, att j mig till konungslig höghet velat upphöja och
till en stamfader i edert konungahus. Ej mindre tackar jag
eder för den trohet och bistånd, som j mig bevisat hafven uti
min regering. Det är mig nogsamt bekant, att jag i mångas
tanke varit en hård konung. Dock varda tider kommande,
då Sveriges barn skulle vilja rifva mig upp ur mullen, om
de kunde. Men jag vill ej sky att bekänna mina fel, ty
ingen är fullkomlig» Hvad brist och svaghet, som kunnat vara
med mig i min regeringstid, beder jag eder, som trogne un-
dersåter, för Christi skuld öfverse och förlåta. Min tid är
snart förbi, Jag behöfver ej spådom af stjernorna. Af
tecknen i min kropp känner jag, att jag snart skall gå hädan
och för öfverkonungens fötter nedlägga och redogöra för Svea
rikes herrliga men förgängliga krona. Följen mig då med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
