Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 SIVABD KRUSES BBÖLLOP.
/
upplyfta sina ögon, fattade hon och tryckte glädtigt
den blyge och rodnande Hästskos hand, hvilken, ehuru
han säkert var nitton eller tjugo är gammal, såg ut
som en fjorton års gosse.
Snart inträdde äfven den ädle Sturen. Med
prydlig artighet helsade han, och uppförde sig med all den
säkerhet och finhet, som han lärt vid hofvet.
Nu framleddes Hästskos springare. Gundborg
förmanade honom rätt hjertligt att skynda, sä att de icke
länge skulle behöfva vänta honom i Upsala.
Han tog afsked med mycken rörelse, och
Gundborg följde honom ända ut pä gården, fortsättande
sina systerliga förmaningar, tills han lätt svängde sig
upp på hästen, aftog hatten och försvann, hastigt som
vinden.
Då han for bort, kunde herr Sten icke hindra
sig att känna ett slags nöje. Han såg med fördubblad
välvilja på sin unga värdinna, och tycktes just vilja
böija samtalet mod henne, då äfven de öfriga hästarna
framleddes.
Herr Sigfrid tog vänligt afsked af sitt
qvarblif-vande husfolk, och satte sig upp. Kring jungfru
Gundborgs gångare hade samtliga husets qvinnor slagit en
tät krets; och medan femtio fingrar spände och kände
på sadelns alla spännen och remmar, sträcktes ett
dussin armar i vädret, för att lyfta den vackra flickan
på hästen. Herr Sten aktade sig väl att tränga sig
dit fram, för att icke väcka folkets uppseende, men
hans ögon skiljde sig icke ifrån den sköna gestalten,
som med vighet och lätthet, men tillika en värdighet
och säkerhet, som skulle prydt en drottning, satte sig
upp i sadeln. Så snart hon intagit sin plats och
Sturen några ögonblick fått glädja sig åt hennes hållning,
räckte en af hennes tjenariunor åt henne en vid, brun
yllekåpa, hvilken hon utbredde öfver axlarna, och i
densamma begrafde sin växt hel och hållen, och, till
Sturens ytterligare bedröfvelse, gömde hon äfven sitt
nätta hufvud i ett vidlyftigt kläde. Det enda som
tröstade honom var, att hon ännu bibehöll sitt hulda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
