Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Dundee eller Polackarne i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarje våg slungade den lilla snipan först högt
i luften, och tycktes sedan vilja sluka den i djupet,
men de skickliga karlarne höll o den i jemnvigt, och
närmade sig, ehuru med yttersta ansträngning, den
lilla klippa, vid hvilken Nils hoppades finna ett
gömställe. Att söka någon bättre landningsplats var
omöjligt, emedan alla andra voro aflägsnare, derföre beslöt
han att lägga till här. Men på alla sidor fräste skarpa
bränningar omkring den lilla klippspetsen, som endast
några få alnar höjde sig öfver vattenbrynet, och skulle
icke skilj t sig från vågorna genom annat, än sitt
stillastående, så framt icke vågornas brytning emot
densamma betäckt dess sidor med snöhvitt skum. Nils
ville lägga till från den vindfria sidan, men äfven här
blef det nästan omöjligt. Endast med yttersta
ansträngning lyckades tjenarne att hålla båten så nära
klippan, att Nils kunde lyfta den skälfvande flickan ur
densamma; men knappt hade ynglingen fått fotfäste
på bergskanten, förrän en hög störtvåg sköljde öfver
både honom och hans börda, och slungade snipan långt
ut till hafs.
Med en kraft som hade han burit en verld på
sina armar, höll sig ynglingen fast vid en klippkant,
och ehuru dödsfarans mörker omgaf honom, flög en
besynnerligt ljuf känsla genom hans inre, då han kände
huru flickan häftigt knöt sina mjuka armar omkring
hans hals och huru hon i ångsten tryckte sitt bröst
emot hans kind. Den tanken flög igenom honom, att
om han nu släppte sitt tag, skulle han ju dö i den
skönaste stunden af sin lefnad, vid hennes hjerta —
men han samlade all sin själsförmåga för att jaga
denna lockande tanke ur sin själ, och då vågen sjönk
tillbaka, lyckades han att, med ett par raska språng,
hinna spetsen af hlippan.
Der stod han nu omgifven af de brusande
bränningarna, och höll den vanmäktiga vid sitt bröst, med
namnlös känsla försänkt i anblicken af det hulda,
förbleknade anletet, hvaröfver blåsten stundom kastade
en lock af det upplösta mörka håret. Men då Maria,
vaknande till sans, uppslog sitt blåa öga emot honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
