Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid den föreställ ningen, att hennes lif eller död lågo
i den stolte krigarens bröst djupt förvarade.
Men han drog henne närmare intill sig,
upp-lyftade hennes nedböjda hufvud, såg henne länge i
de klara ögonen och kysste henne på pannan. •
Det rådde cn spänd väntan och djup tystnad i
rummet. Den gamle kyrkoherden och hans hustru
vågade knappt draga andan. Men när öfversten kysste
den unga flickan, då föll liksom en tung börda från
de gamles hjertan. De kände båda, att den
hemlighetsfulle främlingen icke var ett dödens budskap till
den unga flickan, som blifvit anförtrodd i deras vård,
och en stråle af en ljus aning om något lyckligt
tillkommande genomflög dem.
“Slå din harpa, mitt barn!“ sade öfversten. “Mitt
hjerta behöfver andra toner än mina krigares vilda
lurar och horn. Det är länge sedan jag hörde en
oskyldig stämma.“
Flickan satte sig på en pall, som gumman
framsköt till hans fotter. Hon lockade några’svaga
sam-ljud från sin lutas klara strängar, och toner sväfvade
öfver hennes purpurläppar, himmelskt klara och rena,
och dock så sorgligt rörande, som en engels klagan
skulle ljuda, om himlens saliga andar kunde sörja.
Hon sjöng:
Vid stranden af den blåa sjön,
Der susar den grönskande skog.
Ber g&r en tärna ocb gör sin bön,
Helt ensam i susande skog.
Hvad beder flickan vid blåa sjön,
Så tyst i den grönskande skog?
Ack, himlen hörer den tystaste bön,
1 enslig susande skog.
Vid stranden af den blåa sjön
Hon hvilnr i grönskande skog.
Ur grafven ljuder ej mer en bön,
Och tyst är den susande skog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
