Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helena hade ställt sig i dörren, såsom hon, då
öfversten red ut, plägade, för att se när han kom
tillbaka. Det var en skön höstqväll. Månen hade
redan höjt sig öfver trätopparne, och dess silfversken
upplyste prestgårdens tomt och vägen, som ledde dit
frän Anjala. Helena betraktade med en känsla af
tankfullt deltagande de allvarsamma vaktema, den
älskade krigarens tjenare, hvilka, liksom de känt sig
stolta öfver uppdraget att beskydda sin befalhafvares
brud, med högtidlig hållning skredo af och an på
hvar sin sida om byggningen, medan inuti densamma
den fryntliga Sara anförde öfverstens öfriga män till
helt andra mödor än krigets, i det hon begagnade
deras biträde i de husliga omsorgerna för de väntade
främmande.
Ändtligen hörde den lyssnande flickan dånet af
hästhofvaraa på långt håll. Det tycktes vara en
tem-ligen betydlig skara, att döma efter ljudet. Hon
lät en af ryttarae, som gick förbi henne med blottadt
hufvud, af skyldig vördnad för sin anförares brud,
förkunna de väntades ankomst för frun, medan hon sjelf
stod qvar på tröskeln, tvekande huruvida hon borde
återvända in i stugan, eller våga stanna qvar, för att
möta och helsa den älskade. En egen känsla af
blygsel för de främmande, som skulle komma med
honom, och lust att se föremålet för sin kärlek i
spetsen för dem och liksom njuta af hans ära att
öfver-träffa dem i skönhet och värdighet, kämpade inom
hennes oroliga bröst. Hon befann sig beklämd af en
underlig hemsk aning, men just hennes tvekan fastade
henne orörlig på sin plats.
Ryttame nalkades skyndsamt. Öfversten, utan att
som vanligt helsa sin väntande fästmö, sprang af sin
häst och skyndade att hålla tygeln på en hvit
sprin-gare, på hvilken en reslig, ljuslockig yngling ridit.
Denne steg också genast ur sadeln, öfversten förde
honom, med uttryck af vördnad och tillgifvenhet, fram
till stugan.
Yid åsynen af Helenas gestalt, klart upplyst af
det bländande månskenet, stannade ynglingen några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
