Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyndade att ordna folket, medan öfversten flög till
det lilla pörtet, för att taga afsked af sin unga maka.
Han blef genast bestört att der icke se till
ryttaren, som han ditsatt på post. Han ropade fram
karlen, och hörde att en af konungens folk aflöst honom
vid midnatten. Det hade varit en af konungens egna
pager, sade ryttaren.
Öfversten hade velat närmare undersöka
förhållandet, men han måste skynda.
Då han öppnade den rankiga dörren, låg Helena,
i en 8vart sammetsklädning, i hastighet snarlik en
enkedrägt, på knä framför den gamle kyrkoherden,
hvilken djupt rörd lagt sin hand på hennes hufvud
och välsignade henne.
En sällsam känsla genomfor öfversten. Det var
en besynnerlig dyster aning, liksom en dödskyla, som
flög igenom hans hjerta.
Han skyndade fram och upplyfte den älskade,
som med en vek böjning på sitt hufvud lutade sig
emot hans bröst, men i detsamma liksom undvek hans
kyss. Det sköna ansigtet var snöblekt. De stora,
blå ögonen voro förgråtna. Hennes händer voro kalla.
Med stum smärta öfver den oförklarliga rysning,
som betog hans manliga bröst, tryckte han sakta,
liksom för att värma dem, hennes späda händer emot
sitt hjerta. Då upplyfte hon sitt ansigte emot hans
och såg på honom med ett forskande, sorgfullt
ögonkast, hvari han icke visste, om han icke också borde
läsa ett lindrigt uttryck af förebråelse. Han kände
sig förvirrad, och de tego båda.
Då uppflammade hastigt åter i hennes bröst en
liflig känsla. Ett skimmer af purpur frambröt på de
bleka kinderna, ögat smälte i ömhet, och hennes
läppar nalkades hans.
I samma ögonblick blåstes i en smattrande
trumpet vid gården.
“Det är konungens tecken att bryta upp!“ sade
öfversten, häftigare omfamnande henne. “Vi måste
skynda! Farväl, min älskade, farväl! Var mig trogen,
o du mitt lifs enda lycka !“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
