Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur tunga messingskronor och väldiga ljusarmar
höjde sig talrika vaxfacklor, och spridde en förvillande
dager öfver de unga, danslyatna gestalterna, öfver de
storrosiga tapeterna och det rutiga taket.
Men utanföre var en lugn vinterafton. Ett svagt
månljus sökte att genomtränga ett sakta men tätt
snöglopp. För dem, som stodo utanför slottet, var
det ett sällsamt skådespel att betrakta, då
fackelskenet ur slottsfönstren i långa strålränder skimrade
på de förbiflygande snöflockarna och liksom bestänkte
dem med flygtig blodfärg. Marken blef allt djupare hvit.
Spelmännen uppstämde dessa hemlighetsfulla,
hastigt framrullande, på en gång jublande och klagande
toner, som utmärka de nordiska folkdanserna. Det
var en egen harmoni i spelet, djupt gripande, dyster
och dock skrattande, vild och dock ljuf.
Några dansande par uppträdde och svängde sig
först med högtidlig värdighet, derefter med allt
snabbare och vigare rörelser omkring hvarandra, än
fattande hvarandras händer, än sväfvande förbi hvarann,
så att de endast möttes i en blick, än fattade hvarann
om lifvet och lätt hänflygande, liksom på en lycklig
kärleks glada bana.
En af drottningens kammarherrar hade bjudit
upp Helena att tråda en dans. Hon vågade icke afslå
uppbjudningen, utan sväfvade med anspråkslös
värdighet och ljuft behag fram och tillbaka vid hans * hand.
Äfven konungens page, herr Henrik, och den unge
De la Chapelle, som icke hade en aning om
drottningens förtrytelse, hade uppträd t som dansare. Båda
blefvo utmärkt beundrade för sin skicklighet och smak
i denna konst.
Helena bad snart sin kavaljer att sluta, och drog
sig tyst tillbaka till ett fönster.
Först betraktade hon de vinterliga, dansande
snöflingorna, som hvimlade förbi rutorna, kalla och
hjertlösa, men muntra och lätta, jagande hvarann allt
längre ned från himmelens rymder, och
sammansmältande till slut i den kalla likduken öfver jordens
barm, men rena och obefläckade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
