Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ögonblick sin brännande * panna emot en af de
kalla rutorna.
Då hyiskade en stämma, så rörande innerlig, så
deltagande öm, så välgörande ljuf, och dock var dess
ord så förkrossande bittert: “Ni lider — min mor!“
Helena hade önskat — o huru gerna — att
hennes dödsengel hade kallat henne med en sådan
stämma.
Med hela sin själs bemödande ryckte hon sig
dock upp ur sina sorgliga drömmar, fäste på
ynglingen en blick och ryste. Hon ryste tillsammans,
liksom hade en iskall månstråle genomborrat hennes
bröst och förvandlat hennes hjerta till snö.
Hans eljest så bleka drag voro uppeldade af ett
sällsamt återsken ur hans inre. I hans öga låg icke
mer den stumma, förhoppningslöst döende smärtan.
Ett glänsande lif spelade i hans blick, men på hans
läppar dröjde deras vanliga sorgfulla uttryck och
öfver hans ögonbryn hvilade den heliga vördnaden.
Helenas bröst bäfvade, men hon fortfor att kämpa
med sitt inre, för att förmå sina ögon att uthärda
att se på honom. Höga och rena tankar genomtlögo
henne och gåfvo hennes väsende en segrande kraft
af värdighet och ädelt medvetande. Hennes blick
blef säkrare, hennes själ kände sig småningom allt
mera stolt, alltmera öfverlägsen. Hennes anblick
verkade på honom så, att han deremot försmälte i en
allt djupare blyghet. Han hade utsträckt sin hand,
för att fatta hennes; men då hon drog sin sakta
tillbaka, bortbleknade ur hans uppsyn och sinne den
ögonblickliga yrseln.
“Gabriel!" sade hon med en ton, hvartill hon
användt hela sitt väsendes ansträngning, — och dock
rodnade hon dervid. — “Min makes son! En olycka
förestår dig. Drottningen är förtörnad öfver er
lättsinnighet i morgse!“
Han bleknade alltmera, bestört öfver hennes ord,
och såg frågande på henne.
“Henrik skall säga dig mer!“ fortfor hon och
ville lemna honom.
Mell i», Noveller. II. DWized by
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
