Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
nELENA. WREDE.
sigt öfver flickorna, för att hindra dem att förfara
trådsändarna, hvilka de sköna derföre vanligen —
förtärde.
De unga voro i allmänhet muntra och yra, så
fort den stränga drottningen vände dem ryggen, och
deras yrhet bröt ut i skämtsamma spratt, så snart
den fick tillfälle dertill. Endast tvänne af dem’ voro
tysta och tankfulla: fru Helena De la Chapelle och
jungfru Ebba Brahe. Båda hade d« också mycket att
tänka på, ty icke blott den franske fältöfver sten, utan
äfven konungen skulle fira julen i Nyköping.
Drottningen lemnade rummet på några ögonblick.
Då inträdde en tärna och lemnade Helena ett papper.
Hon läste det med en bestörtning, som hon förgäfves
sökte dölja. Då alla hofdamerna fäste ögonen på
henne, steg hon upp, hviskade åt Ebba, att hon skulle
för drottningen söka dölja, eller åtminstone ursäkta
hennes frånvaro, samt gick bort.
Den bekymrade Helena gick upp på sin kammare,
sedan hon skickat sin tärna att befalla en af de trogna
ryttarne, som hennes man gifvit henne till betjening,
hålla sig färdig att följa henne ut i staden.
Då Helena blef ensam i kammaren, knäppte hon
ängsligt sina händer tillsammans och gick några
gånger af och an på golfvet, liksom hon känt sig
villrådig öfver ett beslut, som hon dock icke kunde
undvika eller uppskjuta. Slutligen gick hon fram till
bordet, stödde sina armbogar emot dess skifva och
nedlutade sitt ansigte emot händerna.
Då hon stod försänkt i stum smärta, inträdde
hastigt Ebba Brahe och omfamnade henne
vänskaps-fullt deltagande. “Vill du icke hafva förtroende för
mig?“ frågade hon ömt. “Säg mig, Helena, hvad som
ligger på hjertat! Eller förtjecar jag det icke?“
Helena uppreste sig med ädel styrka. Hön såg
sin vän med tårfulla ögon i ansigtet och utbrast:
“Du skall få veta det, Ebba! Säg mig du, — kanske
är jag ännu icke förlorad? Ack! Men det är omöjligt
annat. Dock, jag måste skynda! I afton vill jag
öppna mitt hjerta för dig. Farväl till dess! En tung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
