Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då trädde hon in i kammaren. Hela hennes
väsende uttryckte en kraft och beslutsamhet, som
underbart förklarade hennes eljest så späda gestalt. Hon
nalkades den förtviflade ynglingen med sorglig ömhet,
och såg länge tyst på honom.
Det var, som hade heunes blick utöfvat en
förtrollande kraft på hela hans väsende. Han började
sakta darra, hans händer sjönko långsamt ned från
hans ansigte och knäpptes tillsammans, medan hans
nedslagna blick blygt höjde sig for att med bedjande
uttryck fasta sig vid henne. Det förra vilda hånet
var borta ur hans drag, och endast den dödsbleka
smärtan speglade sig i dem.
"Gabriel!“ sade Helena sakta. “Jag beklagar dig
af allt mitt hjerta. Men försynen styr allt bättre än
vi förstå. Det är Guds vilja att vi skiljas. Res till
Frankrike! Måtte du blifva så lycklig, som jag och
far önska!"
Hon räckte honom dea rika penningpuugen. "Jag
vet och hoppas att du skall i Frankrike vinna ära
och lycka. Jag skall bedja Gud att denna lycka
blif-ver så tillfredsställande för ditt hjerta, att du
der-igenom blir rikeligen ersatt för de ledsamheter och
sorger du här utstått. Emottag mitt afsked och min
välsignelse. Jag skall helsa din far af hjertat. Någon
gång skrifver du väl till honom!"
Ynglingen såg bestört på henne. "Måste jag då
resa?" frågade han. "Skall icke konungen kunna ställa
till rätta en så obetydlig sak? Är det möjligt att något
så ringa, som min oförsigtighet en söndagsmorgon, skall
förjaga mig från hofvet, från rike, från — — dens
åsyn, som är mig förmer än både konuug och
fädernesland, från — min moders!" Då han tilläde de sista orden,
sväfvade åter ett bittert uttryck öfver hans läppar.
Helena rodnade. "Det är säkert bäst som det är.
Gör inga försök att vända konungen emot sin mor.
Du vet icke, Gabriel, huru bittert det är för en mor
att se en sons olydnad."
“En sons?" inföll ynglingen. "Min nådiga mor,
förlåt mig!" han bugade sig stolt och harmfullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
