Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon, på hvilken sångarens öga varit riktad t,
och i djupet af hvars bröst den svårmodiga sången
hade funnit sitt återljud, hade vid de sista tonerna
sjunkit tillbaka på sin bänk, och en smärlsam
döds-blekhet Jivilade öfver hennes drag.
I samma ögonblick grep en kraftig arm henno
om lifvet. Det var öfverstens. Hon såg förfärad upp,
men en förkrossande blick ur hans öga mötte hennes;
hans ögonbryn voro hemskt sammandragna, då han
med ihopbitna tänder lutade sig emot hennes öra och
hviskade: “Kom härifrån, trolösa! Jag kallar dig att
stå till rätta. Du har sålt dina smycken, du hai*
bedragit min kärlek, — — men tyst! tyst!“
Han lade ett finger på hennes mun och bar
henne bort, under det åhörarnes uppmärksamhet
riktades på fortsättningen af det Swinewadensiska
mästerstycket.
Utanför dörren stod författaren, liänryckt öfver
sitt verk — ty han ansåg i ifvern äfven musiken liöra
till sitt, och ropade åt öfversten, som skyndade förbi
med sin bleka brud: “Det gick förträffligt! En blixt
den döende slog! Men hvad är det emot Wiborgska
smällen? Stanna för all del qvar och hör den!“
Öfversten inträdde i brudkammaren med den
sanslösa bruden i sina armar. Han lade henne på
sin praktfulla bädd, kastade en vild blick på henne,
och gick af och an, för att lemna henne tid att sansa
sig, och för att sjelf samla sin besinning och fatta
sitt beslut.
I detsamma inträngde tvänne ynglingar, dem
öfverstens tjenare fåfängt ville hejda. Medan den
ene, den snöbleke Gabriel kastade vilda blickar
omkring sig och slutligen skarpt betraktade sin
öfver-raskade fader, framträdde den andre, pagen Henrik,
dristigt till brudsängen och kysste, med uttryck af
den innerligaste ömhet, den afbleknade.
’ Öfversten visste icke hvad han skulle tro. Han
lade handen på sitt svärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
