Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Casimir de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Eleonora blef ensam, öfyerlemnade hon sig
några ögonblick åt strömmen af sina känslor. Det
var som om den smärta, som hon länge burit
beherr-skad inom sin själ, behöft ett utbrott för att lätta det
beklämda hjertat; hon utbrast i tårar, kastade sig på
knä framfor bänken, tryckte de sammanknäppta
händerna hårdt mot sitt hjerta och lät sin ångest fritt
få yttra sig. Men denna eftergifvenhet for smärtan
räckte endast få minuter. Hon reste sig åter,
aftor-kade sina tårar och satte sig upprätt.
Då fröken Anna återkom med lutan, hade den
bekymrade modrens ansigte återtagit sitt vanliga, ädla
lugn, ehuru ännu bekymren gömde sig i den oroliga
blickens darrning.
Äfven grefvinnan De la Gardie begaf sig ned i
täppan, då Anna ditförde lutan. Så snart den vördade
Eleonora önskade sin luta, kunde man vänta att få
höra något skönt, ty den ädla damen var lika utmärkt
för sin musikaliska förmåga, som sina öfriga själs- och
kroppsegenskaper. Hennes dotter och hennes väninna
intogo nu sina platser på ömse sidor om henne.
Efter en behagfull helsning på sin vän, knäppte
Eleonora på strängarna. Deras klang ordnade sig
hastigt till en melodi och hon uppstämde nu en
morgonbön, hvars ord och tonföljder voro ögonblickets
ingifvelse. Den heliga sången utfördes på danska och
dess ord förflögo oupptöcknade öfver vågorna, men
deras mening sväfvade stilla of van molnen. Denna
sång finnes icke bland dem, söm efterverlden förvarar
efter grefvinnan Eleonora.
Då sångens sista toner dogo bort i rymden, dånade
hastigt liksom en åskknall bakom damerna. De sprungo
upp. Ofvanför hvalfiskhägnaden visade sig på afstånd
en segelmassa. Det var ett skepp, som kommit nära
den låga Halligerön och nu sköt efter lots.
“Mina älskade!" utbrast grefvinnan Eleonora;
"kanhända har Gud hört våra böner! Möjligtvis är
det vår räddare, som han här har utsändt. Låtom
oss skynda att närmare betrakta af hvad slags folk
seglaren kan vara." ^__i
VjOO^lC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
