Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Casimir de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon. “Innan han kommer, kan i alla fall ingen lotsa
ut skeppet igen.“
“Fins här då ingen annan lots hemma ?“
frågade grefvinnan.
“De äro alla ute; men kanhända hafva de blifvit
varse seglaren, så att de skynda hit. Den som först
kommer om bord, får lotsförtjensten. Ack, om far
vore här! Men han har väl hört lotsskottet, han
också, och skyndar sig så fort han kan.“
“För oss du, min goda flicka, emellertid ned till
stranden!“ sade grefvinnan.
Sedan damerna ännu en gång gjort ett besök i
rummen, der de njutit det gästfria herberget, begåfvo
de sig, på en stig, som Sell visade dem, till vestra
stranden af Si.deroog. Denna strand är, i motsats af
den östra, tvärbrant, ehuru den icke höjer sig mera
än nagra få fot öfver vattenbrynet. Det är från den
sidan, som det giriga hafvet oupphörligt gnager den
torftiga jordfläcken, och förminskar den, emedan det,
som flyter till på östra sidan, är mycket mindre, än
det som förstöres på den vestra.
Den lilla gångstigen öfver ängen förde till en
liten upphöjning, hvaraf hälften var afbruten och
störtad i hafvet.
“Har stod fordom vår kyrka,“ berättade Sell.
“Den undergräfdes och rasade i sjön vid den stora
mandränkelsen. Den upphöjning, som vi nu komma
på, var kyrkogården.“
Det var med en känsla af hemskhet, som
främ-lingarne här beträdde de dödas undergräfda jord. De
nalkades randen och blickade ned på bränningen, men
ryste tillbaka för den syn, som visade sig.
Bränningens skum lekte bland de dödas ben. TJr den
af-brutna marken framstucko knotor och ben, stumpar af
likkistor och hufvudskålar, som vände de toma
ögongroparna uppåt, liksom de ångestfullt velat skåda upp
mot de lefvande, hvilkas blickar sänktes till dem. En
mängd sjöfoglar hade här sina bon, och tycktes njuta
-af umgänget med de döda. Så hade en eidergås lagt
sina ungar bredvid de köttlösa käftarna af en hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
