Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Casimir de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag rekognoscerat en smula. Hurtigt, min gubbe
lilla ltL Han grep portvaktaren i kragen och drog
honom med sig,
De öfverraskade fröknarne stirrade efter honom,
men vågade icke yttra ett ord. Endast probstinnan
knotade for sig sjelf och yttrade i tysthet helt annat
än välönskningar öfver de barbariska svenskarne.
Emellertid hade fältväbeln slutat sin
rekognoscering och funnit lokalen tjenlig. Han träddo ut till
qvinnorna, som formerat en flock på torget, en
brokig samling af olika folkslag, ingalunda passande till
representanter af sina nationers ädlaste kunskaper.
En gammal torr fransyska, med en högljudd röst och
rörlig tunga, för hvilken hon helt och hållet saknade
tänder, tycktes vara den mest ansedda. Hon var
föreståndarinna för officerarnes tvätt. En tjock tyska,
med armarne i sidorna och en pockande uppnäsa i
fysionomien, bemödade sig att lika mycket låta sin
röst förnimmas, men hon lyckades aldrig få fram ett
ord så fort som fransyskan en hel mening. En polsk
flicka, med sin höga fläderprydda mössa och en röd
mantel kastad omkring sig, såg ut som en amazon och
blickade stolt på de öfriga, ehuru de visade henne
föga aktning. Några soldathustrur, liffländskor, finskor
och till och med svenskor hade, under sina
äfven-tyrliga tåg, förlorat mycket af sitt nationela lynue,
men deremot antagit ett nytt, bullersamt och trotsigt.
De slöto sig tillsammans för att ömsesidigt försvara
sin ställning. En och annan yngre flicka, hvilkens
djerfva uppsyn och af en besynnerlig blandning af
trasor och dyrbarheter sammansatt dr ägt, stämplade
henne såsom en lägrets dotter, svängde sig med de
öfriga. Dertill kommo några barn, vilda pojkar och
icke mindre ostyriga flickor, som grälade med b
varandra, så snart de kunde gå på egna ben, och skreko
vid mödrarnes bröst, så länge de voro alltför späda
att slåss och göra skälmstycken.
På faltväbelns rop trängde sig med ens hela
denna massa genom klosterporten. Med en vana att
söija för sig sjelf och taga för sig, som blifvit i hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
