Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget öfver Stora Bält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt, men år och lidanden hafva förändrat mitt
minne.“
En besynnerlig aning ilade igenom
markgrefvinnan, som endast betraktade honom med förvånade
blickar.
“Ers durchlaucht, förlåt mig,“ återtog han, i det
han med handen for öfver sin panna, liksom han velat
förjaga minnets skuggor från sina tankar. “Förlåt mig,
jag glömmer att säga er, att jag är en af Danmarks
olyckliga konungasöner. Jag är grefve Waldemar. “
En dödsblekhet for öfver markgrefvinnans drag.
Orden förstummades på hennes läppar, och hon stod
orörlig som en bild framför honom.
Grefve Waldemar närmade sig henne och fattade
hennes hand. “Ers durchlaucht,“ sade han, “jag läser
i ert milda ansigte, att mensklighetens och deltagandets
sköna känslor icke äro främmande för ert hjerta.
Upptag derföre icke illa, att jag, äfven för mig sjelf
oväntad t, inträd t i ert rum.“
Markgrefvinnan hemtade sig. “Ni är välkommen,
grefve Waldemar,“ sade hon. “Behagar ni taga plats!“
Hon förde hönom artigt till en stol, och satte sig
bredvid honom.
I den unga markgrefvinnans själ svallade ett haf
af oroliga tankar, då hon nu såg framför sig den
man, med hvilken hennes öde skulle förenas, till följd
af de familje-förhållanden, som bestämde öfver hennes
lefnads lycka. Mannens gestalt, ehuru motsvarande
den sorgliga sagan om hans öden, gjorde dock på
henne ett helt annat intryck i verkligheten, än då hon
förut endast i inbillningen skådat sin tillkommande
make. För hennes erinring sväfvade, i ett ljust
förskönande skimmer, bilden af en man, hvilken hon sett
vid ett högtidligt uppträde i den svenska hären, då
den mönstrades vid Arnholtz. Det var grefve De la
Gardie, hvilkens ungdomliga och ädla väsende, ehuru
han då bar en djup sorg på sitt hjerta, hade gjort
ett djupt intryck på henne. Hennes hjerta som
visserligen icke blifvit öfverraskadt af sin böjelse, och
som icke gjorde något bemödande att qväfva den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
