Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 3. Om besöket hos Nuckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga barnet ned i källaren. Men vänta litet, mitt
barn, jag går nog sjelf.“
Herr Erik satte sig mycket lifLigt emot
mormoderns välmenta beslut och förebar att han i dag hade
så brådtom, att han genast måste gå igen. Han hade
endast velat se, huru hans goda mormoder mådde,
derföre hade han sprungit hit. Gumman ville icke
släppa honom så lätt, men han lät icke beveka sig att
dröja länge, utan, liksom om han gått med oförrättadt
ärende, smög han sig hemåt igen. Huruvida hans
frun timmersvänner, som icke försummade att beskåda
hans återtåg, funno hans näsa förlängd, finnes icke
antecknadt; men väl att han, när han kom på gatan,
vände densamma (näsan) åt Stjernsundssidan och
betraktade de många fönstren på andra sidan om sjön
med mycken uppmärksamhet.
Han hade icke en lång stund stått så i
grubblande ställning, förrän en häst hördes trafva starkt
på Strandgatan, och han såg ett fruntimmer rida fram
till gummans stuga, lätt hoppa ur sin tvärsadel, binda
hästen vid en sinka i väggen och skynda in. Herr
Erik stod olyckligtvis icke så nära, att han kunde
igenkänna fruntimrets anletsdrag, men han for hastigt
upp ur sina drömmar och blef oförväntadt inom sig
öfvertygad, att det icke kunde vara någon annan än
Elsa, och derföre kände han sig så mycket mera
harmsen öfver’sin egen otålighet att icke hafva kunnat
dröja ännu en liten stund hos gumman, särdeles då
hennes enträgna böner liksom bort gifva honom en
aning om Elsas återkomst. Han började nu i stället
att grunda på någon förevändning för att kunna
återvända till gumman och helsa på Elsa.
Medan han som bäst grundade härpå, erhöll han
ett temligen starkt slag på axeln, och då han icke
utan en känsla af förargelse öfver att blifva störd,
såg sig om efter påhelsaren, mötte honom det frodiga
och rödbrusiga ansigte, som tillhörde hans ungdomsvän
Lars Trylbom. “Se, står du här ännu qvar, broder
Erik?“ sade den vänlige ynglingen. “Har du varit |
hos mormor din, Barbro, ännu?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
