Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
»Nå, jag tycker, vi haft nog av det har», sade
Kristina hårt.
»Så blir det som du vill.»
Andersson föreföll uppriktigt bedrövad, och Kristina
såg tacksamt på honom. Varpå det berodde, visste
hon ej, men fröet till en misstanke slog just nu rot i
hennes inre.
»Å ju mindre vi tala om’et dess bättre», fortsatte
fadern. »Gå nu till ditt, så ska jag nog sköta mitt.»
Tvekande gled Kristina ut i köket. Så snart
Andersson hörde henne röra sig där, gick han bort till
soffan och ställde sig att alldeles som en gång förut
betrakta August Karlsson. Han hade redan förstått,
vad det var som givit svärsonen mod att sjunga ut.
Försiktigt lirkade han buteljen från honom.
Omedelbart därpå såg han, att det var den, han själv kort
förut lånat av bröderna österman och som han tills
vidare gömt i ladugården för att, så fort båtturerna
börjat, återlämna under uppgift, att han låtit köpa
den i staden.
»Jaså, den kom till användning ändå», sade han sakta
och skrattade strävt. Ögonblicket därpå slog det
honom, att han åsamkat sig en onödig utgift. »En så’n
en att vräka i sej», knotade han och mätte resten av
buteljens innehåll. Därvid upptäckte han bokstäverna
på etiketten. När han läst, skrattade han om igen och
sade ringaktande till svärsonen, som interpunkterade
varje mening med en långdragen snarkning. »Det
finns bättre sätt än så, gosse. Simon Andersson ä dej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
