Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att kunna se in däri och när han funnit den torr och
tillräckligt hög, tänkte han, att den skulle passa utmärkt
till bostad under regniga nätter. Efter denna flyktiga
undersökning bar hans färd vidare uppåt och när han stod
på bergkammen såg han, att stranden några tusen fot
längre bort efter ett par mindre bukter åter krökte mot
vänster. Men midt på denna strand reste sig en
sockertoppformig kägla mot skyn och från dess spets strömmade
oafbrutet en tunn dimma, som vaggade af och an för
vinden, tills den upplöstes i intet och försvann.
— En vulkan, tänkte Lind och rädslan, som varit på
väg att dunsta bort, kom tillbaka på nytt. Allt ovanligt
skrämde honom och de små rökmolnen, hvilka stego upp
som ur en skorsten gjorde honom tvehågsen. Han blef
torr i halsen, då han erinrade sig någon berättelse om en
ö, som försvunnit lika oväntadt som den uppstått, en ö, hvars
historia ingen hunnit skrifva och som med sin trolösa grund
narrat flere sjöfarande i fördärfvet. Efter en kort stund
lugnade han sig dock. Hans sunda bondinstinkt sade
honom, att en ö med hundraårig skog — för att trösta sig
ansåg han det vara sin skyldighet att uppskatta skogens
ålder till minst hundra år — och på hvilken lefvande varelser
funnos före honom, ej var från gårdagen och säkerligen
ej skulle sjunka i morgon.
Han läskade sin torra gom ur en grop, fylld med friskt
regnvatten, och gick vidare rätt mot vulkanen. Litet
emellan tvingades han eöra långa omvägar kring djupa
rämnor, som skuro sönder berget i alla riktningar och i
hvilka tusentals sjöfåglar redt sina bon. Alldeles som
krabborna för en stund sedan visade fåglarne ingen
skygghet för vandraren utan flögo tätt intill honom liksom för
att taga i betraktande detta nya, märkvärdiga djur, hvars
rörelser måtte förefallit dem underbara.
Lind smålog belåtet. Krabbor, fisk och fågel funnos
i öfverflöd; svälta skulle de således slippa. Men med denna
tanke infann sig äfven hungern. På måfå slungade han
yxan mot en grupp fåglar, hvilka hvilade några steg från
honom. En träffades, men de andra rörde sig knappt ur
stället. De lade hufvudena på sned, utstötte några hesa
ljud, förmodligen ett uttryck för deras undran öfver
kamratens öde, och sågo ömsom på hvarandra, ömsom på Lind.
Han gick raskt närmare, tog upp sin yxa och den dödade
fågeln, men visste ej hvad han skulle göra med densamma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
