- Project Runeberg -  Gleerupska biblioteket : naturen och människolivet i skildringar och bilder / Geografien i skildringar och bilder : första bandet /
516

(1908-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

516

geografien’

hittar bara en sten; han springer efter en flicka, som hämtar vatten, men
då han vill gripa tag i henne, är det bara en fiskmås.

Eskimåernas uppsluppna skratt kännetecknas av en fullständig brist
på anständighet, som lätt kan missförstås, helst som vi civiliserade
människor ej äro vidare styva i att benämna tingen vid deras rätta namn.
På det hela taget måste vi avundas naturmänniskan hennes okonstlade
sinne, som kan taga sig det vackraste uttryck i små lyriska utbrott.
Ingenting kan vara enklare och mera naturligt format; det kan ligga
någonting så innerligen varmt däröver, som griper oss, därför att det är så
förtroligt och hjärtligt. Kom ihåg, att följande brottstycken, hämtade från
Rinks uppteckningar, blott äro översättningar:

»Under sång drog jag ut,
amaka — haija — ha —
länsande för en svag sunnanbris,
med sunnanbrisen i ryggen.
Då jag kom på höjden av min hemtrakt,
och fick mitt hem i sikte,
sökte jag svälja min gråt.
Jag kunde blott stamma förvirrade ord,
och min sång blev utan mening.
En liten visa föll mig på tungan,
blott en liten visa.»

Så sjunga människor, som äro skapade till en stor naturs avbild,
människor, som äro obändiga i känslor men fattiga på ord, som helt ge
sig åt det överväldigande. Hur arm måste ej kulturmänniskan med sina
rika skiftningar i stämningsuttryck känna sig, när hon står framför den
stilla, betagna snyftning, det oändliga uppgående i nuet, som kan ge sig
detta uttryck:

»Inne är sommar och sol,

icke en vindfläkt, amahaj,

och icke ett moln, amahaj!

Snyftande sträcker jag ut mig på marken.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:54:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gleg/1/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free