Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz von Jessen: Stads- och bondeliv i Mandschuriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
smälla mol husens pappersrutor och såra människors och djurs obetäckta
hud och ögon.
Vägarna ha nu blivit hårda och lämpliga till snabb åkning eller ritt.
Men en åktur är dock allt annat än angenäm. Stormen viner. Dammet
lägger sig lingertjockt i alla veck i kläderna, sticker med frusna nålar,
fryser fast i skägg, ögonvrår, öron och hår. Ingenstädes lä. Yrvädret
tjuter och brusar utan uppehåll. Ha vi ännu långt till den by, där vi
skola rasta? . . .
Då är det likväl bättre därinne i fansans rökfyllda skymning, med
kang’ens värme och skydd mot storm och yrande damm. Den gamle
kinesen, som är husets herre och ägare, gör stillsaml plats för de objudna
gästerna. Han och hans närmaste gå oss till banda för att hjälpa så
gott de förmå. När vi fått språka litet med varandra och Vong har
försäkrat honom, att jag inte har någonting ont i sinnet, utan ämnar redligt
betala för vad som lämnas mig, skola vi nog bli goda vänner. Han visar
mig då sina barn och uttalar sin tacksamhet för att jag’ berömmer dem,
både därför att de äro så otroligt många och därför att de så
vördnadsfullt lyda hans minsta vink. Han tar mycket väl upp, att jag låtsar, som
om jag tror, att alls inga kvinnor finnas i huset. Viskande anförtror
han mig, att om jag önskar ägg, så har han några, som ligga gömda på
ett säkert ställe, där ryska soldater aldrig kunna hitta dem. Han gör
ängsliga frågor för alt få veta, om vi stanna länge i byn, och om det är
fara för att japanerna skola komma, sedan vi dragit bort . . . Men ingen
klagan. Ständigt samma underkastelse under ödel, samma fasta beslut atl
med träget arbete åter bygga upp vad de främmande horderna nu riva
ned och skövla . . .
Med en kedja fäst vid sin pinne, flämtande i röken och med
halvslutna ögon sitter den tama sångfågeln och fryser. Förbi äro de ljusa
våraftnarna,’ då den sjunkande solen bakom de blånande bergen lockade
honom till att kvittra visslande löner. Förbi är den stilla friden och vilan
efter dagens möda i trädgård och på fält.
Aret skrider.
Med längtan väntas det första vårtecknet, som skall återge naturen
dess skönhet under människornas signade arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
