Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Dahl: Från Nordaustralien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
588
geografien*
I små flockar lyfte de med klapprande vingslag från marken eller
från träden. Många arter funnos. Några så små som sparvar, andra så
slora som vår ringduva.
Men talrikast av alla fåglar voro vaktlarna. Dessa små vackra höns
förekommo i oerhörd mängd. Jag kom stundom in i dalgångar, där
vaktlarna på en sträcka av liera hundra meter kunde flaxa upp från marken,
efterhand som jag gick fram. I hundra- och tusental flaxade de upp
alldeles framför mig. Och medan vi strövade omkring i detta oberörda
bergland, hade vi den sällsamma känslan, som blott erfares och förstås
av den, som har upplevat den — känslan av att befinna sig på
jungfrulig mark. Där, varest vi varenda dag strövade omkring, hade väl
knappast någonsin vita män satt sin fot. Av de djur, vi sågo, voro många
alldeles nya och okända. Vi vandrade i den ständiga spänning, som
följer med medvetandet av att befinna sig på ett nytt, okänt område.
Vår sjukdom och våra lidanden blevo oss likgiltiga. När vi voro
illamående, skildes vi åt, ofta för bela dagen. Vi måste arbeta. Vardera
av oss visste, att han kunde finna kamraten död, när han kom tillbaka,
men vi måste hänga i och hålla ut. Den okända ödemarkens spänning,
dess makt över själ och kropp — den höll oss uppe.
Och när vi åter voro på bättringsvägen efter feberanfallen, när
huvudet ringde som en kyrkklocka efter kinindoserna, då strövade vi
omkring längs floden, satte oss vid små porlande rännilar och svarta
vattenfyllda fördjupningar i berget och fiskade. Och vi fingo sällsynta fiskar
och mycken matnyttig fisk. En dag satt jag sjuk och trött vid ett djupt
vattenhål, och som jag satt där, kom en stor, meterlång vattenödla upp
på ytan och såg på mig. Jag minns ännu den segerstolta känsla, som
genomilade mig, då jag sköt henne mitt emellan ögonen med revolvern.
Här och där i bergen hade vi sett röken av gräsbrand, som vi icke
liade tänt. Stundom hade vi sett den höga, smala rökpelaren från
negrers eldar stiga upp 1 den stilla aftonluften, eller vårt öra hade uppfattat
det svaga genljudet av fjärran yxhugg i skogen. Men infödingarna själva
hade vi ej träffat.
En afton närmade sig tre svarta figurer försiktigt vårt läger. Det
var en man, hans hustru och en ung flicka. Deras hela utrustning be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
