Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från idiotanstalten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen aning om något sådant, och det var Charley
och Joe som narrade mig till det. De äro höggradiga
epileptiker, som ni vet. Jag hade varit upp till
doktor Wilsons mottagningsrum i ett ärende och var på
väg tillbaka till idiotavdelningen, då jag fick se Charley
och Joe stå gömda vid hörnet av gymnastikhuset
och vinka åt mig. Jag gick bort till dem.
»Tjänis», sade Joe. »Hur må idioterna?»
»Utmärkt», sade jag. »Ha ni haft några anfall
nyligen ?»
Då blevo de förargade, och jag ämnade gå vidare,
då sade Joe: »Vi hålla på att rymma. Kom med.»
»Varför det?» sade jag.
»Vi ska gå över bergstoppen», sade Charley. »Vi
ha aldrig mer några anfall. Vi ä’ botade.»
»Så mycket bättre», sade jag. Och vi smögo oss
bakom gymnastikhuset och in mellan träden. Vi hade
kanske gått i tio minuter; då stannade jag.
»Vad nu då?» sade Joe.
»Vänta», sade jag. »Jag måste gå tillbaka.»
»Varför det?» sade Joe.
Och jag sade: »För att hämta lille Albert.»
De sade att det fick jag inte, och så blevo de
arga. Men det brydde jag mig inte om. Jag visste
att de skulle vänta. Ser ni, jag har varit här i
tjugufyra år och känner till alla vägar som leda upp till
berget, och det gjorde inte Charley och Joe. Därför
ville de att jag skulle komma med.
Jag gick alltså tillbaka och hämtade lille Albert.
Han kan inte gå eller tala eller göra något annat än
vara idiot, och jag måste bära honom. Vi gingo förbi
den sista timotejåkern, och längre hade jag aldrig
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
