Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från idiotanstalten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit. Sedan blevo skogen och busksnåren så täta,
och då jag inte hittade vägen längre följde vi en
kreatursstig ner till en stor bäck och kröpo genom
staketet som visade var Hemmets område slutade.
Vi klättrade uppför den höga kullen på andra sidan
bäcken. Där var det bara stora träd och inga buskar,
och det var så brant och så halt av vissna löv att
vi knappast kunde gå. Småningom kommo vi till ett
riktigt svårt ställe. Det var fyrtio fot bredt, och om man
halkade ramlade man ner tusen fot eller kanske
hundra. För resten kunde man inte ramla, bara glida.
Jag gick över först med lille Albert, som jag bar.
Sedan kom Joe. Men Charley blev rädd, då han
kommit halvvägs, och satte sig.
»Jag får ett anfall», sade han.
»Nej, visst inte», sade Joe. »För då skulle du inte
ha satt dig. Du får alla dina anfall på stående fot.»
»Det här är ett annat slags anfall», sade Charley
och började gråta.
Han skakade och skakade, men just för att han
ville det kunde han inte åstadkomma det allra minsta
anfall.
Joe blev arg och sade rysligt fula ord. Men det
hjälpte inte ett dugg. Jag talade snällt och vänligt
med Charley. Det är rätta sättet att behandla de
svaga. Blir man arg, så bli de bara ändå värre. Det
vet jag. Sådan är jag själv. Det var därför jag
nästan tog livet av mrs Bopp. Hon blev arg.
Det led fram på eftermiddagen, och jag visste att
vi måste ge oss av igen, så att jag sade till Joe:
»Hör du, låt bli att svära, och håll Albert, så skall
jag gå tillbaka och hämta honom.»
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
