Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bössan över knät. Indianen gick förbi och försvann
åt Minto till bakom den utskjutande träddungen.
Men Morganson kom på en idé. Ilan flyttade sig
till ett ställe, där poppelgrenar sköto ut vå vardera
sidan om honom. Han högg två breda skåror i dem
med sin yxa. Sedan lade han bösskolven i den ena
av dessa skåror och tog sikte. Han beströk vägen
helt och hållet i den riktningen. Han gjorde helt
om, lade bösskolven i den andra skåran och fann
att han därifrån kunde behärska vägen ända bort
till träddungen, bakom vilken den försvann.
Han gick aldrig ner till vägen. En man som
färdades nere på vägen kunde ej ha någon aning om att
han låg gömd där uppe. Snöytan var orörd. Det
fanns intet ställe där hans spår utvisade att han vikit
av från vägen.
Då nätterna blevo längre, förkortades hans
vakt-göring ovanför vägen. En gång for en släde med
klingande bjällror förbi i mörkret, och med butter
ovilja tuggade han sina skorpor och lyssnade till
ljudet. Slumpen var emot honom. Han hade troget
vaktat vägen i tio dagar, plågats som en fördömd av
kölden, men ingenting hade händt. Endast en indian
utan packning hade gått förbi. Nu, om natten, da
det var omöjligt för honom att hålla utkik, drogo
män och hundar och en med liv lastad släde förbi,
på väg söderut till havet, solen och civilisationen.
Det var så han tänkte sig släden som han väntade
på. Den var lastad med liv, lians liv. Hans liv höll
på att sina ut i tältet i snön. Han var matt av brist
på föda och kunde ej fortsätta färden på egen hand.
Men med släden som han väntade på var det hun-
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
