Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dar som skulle dra honom, mat som skulle komma
hans livslåga att flamma upp igen, pengar som skulle
ge honom hav och sol och civilisation. Hav, sol och
civilisation blevo det samma som liv, hans liv, och
de utgjorde packningen på den där släden som han
väntade på. Det blev en fix idé hos honom, och han
började betrakta sig själv som den rätte, bestulne
ägaren till denna slädlast liv.
Hans mjöl började ta slut, och han återgick till
två skorpor om morgonen och två om kvällen.
Därigenom blev han svagare och mera frusen, och dag
efter dag vaktade han den döda vägen, som ej ville
visa något tecken till liv för hans skull. Slutligen
inträdde skörbjuggen i sitt nästa skede. Huden
kunde ej längre absorbera det orena i blodet, och
följden blev att kroppen började svullna. Hans smalben
blevo pussiga, och värken i dem höll honom vaken
många timmar om natten. Sedan steg svullnaden upp
till knäna, och hans smärtor blevo mer än
fördubblade.
Så kom en köldperiod. Temperaturen gick ner —
fyrtio, femtio, sextio grader under noll. Han hade
ingen termometer, men han förstod det av de
tecken och naturfenomen som äro välkända för alla
i dessa trakter — vattnets fräsande läte då det
träffade snön, den bitande köldens skärpa, den
snabbhet varmed hans andedräkt frös och klädde tältets
väggar och tak. Förgäves kämpade han mot kölden
och försökte fortsätta med sin vaktgöring på
strandbanken. I sitt svaghetstillstånd var han ett lätt byte,
och kylan högg sina tänder djupt i, honom innan
han tog sin tillflykt till tältet och hukade sig ner vid
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>