Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på vägen. Morganson såg nyfiket på. Hunden var
orolig och ivrig. Ibland gav han ifrån sig ett kort,
skarpt skall, liksom för att väcka mannen, och
betraktade honom med framåtlagda öron och viftande
svans. Slutligen satte han sig, stack upp nosen i vädret
och började tjuta. Snart tjöt hela spännet.
Nu då han låg var Morganson ej längre rädd. Han
såg sig själv hittas död i snön, och en stund grät
han av medlidande med sig själv. Men han var
icke rädd. Kampen inom honom hade upphört. Då
han försökte slå upp ögonen, märkte han att de hade
frusit igen av tårarna. Han försökte ej gnida bort
isen. Det gjorde det samma. Han hade aldrig haft
en aning om att det var så lätt att dö. Han var till
och med förargad över att han hade kämpat och
lidit i så många svåra veckor. Han hade låtit narra
sig av dödsskräcken. Döden gjorde inte ondt. Alla
plågor han utstått hade varit livets. Livet hade
förtalat döden. Livet var grymt.
Men hans vrede lade sig. Livets lögner och svek
betydde ingenting nu då han höll på att bli det kvitt.
Han kände sig sömnig, och en ljuv slummer smög sig
över honom, balsamisk av löften om lindring och
ro. Han hörde otydligt hundarnas tjut och tänkte
flyktigt på att kölden nu ej längre hade någon makt
att göra sig till herre över hans kropp. Sedan
upphörde ljuset och tanken att pulsera under de
tårblixtrande ögonlocken, och med en trött suck av
lättnad somnade han in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
