Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / En vårseglats (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

EN VÅRSEGLATS.

DET var en av de sista dagarna i maj. Gubben Jan-Erik Österman gick och sysslade vid båthamnen vid Sundet, då stadsbon, hans vän och sommargäst sedan åtskilliga år tillbaka, kom ner till honom och försökte övertala honom att göra sällskap på några dagars seglats utåt storskärgårdarna. Förslaget var ingalunda nytt. Stadsbon hade kommit fram med det år efter år vid den här tiden på våren. Men Jan-Erik hade alltid haft undanflykter. Ibland hade han icke hunnit få potatisen i jorden, ibland skulle han ut och stänga för kreaturen. En annan gång var det båtarna som skulle på land för att tjäras.

I dag hade han visserligen icke några sådana invändningar att komma med, ty vårbruket var längesedan avslutat, och både

150

skötekan, långbåten, torsksumpen och småbåtarna lågo, omsedda och nytjärade och guppade för vågskvalpet vid bryggan. Men han drog ändå på saken. -- Nej, vad skulle folk säga, om han, gamle karlen, gåve sig ut på en sådan där färd bara för nöjes skull? Nej, var det likt någonting det!

Stadsbon, som visste, att Jan-Eriks gamla skärkarlshjärta trots allt ännu hängde fast vid hans »bragders vagga» där ute i havsbandet, och att han i hemlighet längtade dit minst lika ivrigt som stadsbon själv, började tala hänförda ord om storskärgårdarna och alla dess härligheter, om ejdrarna och svärtorna, de lustiga tordmularna och alla de andra fågelfolken.

Han, Jan-Erik, rådde ju fortfarande om en fjärdepart av Blålöga. -- Att vara småkonung i ett sådant rike, och så aldrig fara dit utan bara gå hemma på land och träla med jorden!

-- Ja, när han blivit riktigt gammal och lämnat ifrån sig gården till barnen, då skulle han slå sig lös och ligga ute på Blålöga hela sommaren och plocka dun och fiska flundra och sik, skjuta säl och gå där och »tomta» och pyssla om fåglarna. Då skulle han bli skärkarl igen. Men än så länge var det bäst att hålla på med jorden och låta utkobbarna sköta sig själva.

Men stadsbon, som beslutat att driva saken till dess spets, stod på sig: Ja, visst ja! Det där kände han nog igen. Bara prat och undanflykter! -- Jan-Erik hade tröttnat på sjön och blivit »upplänning». Det var hela sjukan.

Det tog skruv. -- »Upplänning, sa han! -- -- -- Tröttnat på sjön! -- -- -- Nej, se det var då en evinnelig lögn! -- Vi far väl i kväll då.» Och därmed var saken avgjord.

Solen sken ännu klar, då de lade ut med skötekan från bryggan. De nyanlända svalorna flögo kvittrande till och från sina bon under taken på de gamla sjöbodarna, och några fiskmåsar och »ljusor» höllo en högljudd träta om den i grundvattnet utkastade strömmingsråken.

För en frisk sidovind bar det i väg över hemfjärden. Jan-Erik halvlåg i aktern med rorkulten under armen, medan stadsbon gjort det bekvämt åt sig i fören. Han hade dagen förut sluppit

151

lös från den stora, bullrande staden och kände sig nu som hade seglatsen ställts till lycksalighetens öar.

-- Tirr-r-r, tirr-r-r! skreko tärnorna och närmade sig under hoppande flykt, som ville de simulera ett luftanfall, då ekan passerade förbi smågrunden utanför Hemskäret.

-- Hör bara, på dom stackarna! utlät sig Jan-Erik. »Tri-i ägg, tri-i ägg! Du tog dom, du tog dom!» säger dom. Man ska ju tänka sej, att dom ä vana att aldrig få häcka i fred, och så snart en båt kommer i närheten å grundena, blir dom rakt ursinniga.

-- Ja, dom där tärnorna ä allt vad som finns kvar utå fåglarna här på skäret, nu sedan albroken å tyllen också ä borta. -- Och då minns jag när det häckade fullt med ejder och alla möjliga andra fåglar här liksom på dom andra holmarna och uddarna runt kring fjärden. Som barn satt vi på bryggorna å matade ejderruggar med strömmingsråk och brödbitar. Ja, borta hos gamle båtsman Rask på Långskaten va ådorna så tama å kavata av sej, så dom bogjorde på vedbacken å t. o. m. inne i ugnsgruvan i köket.

Hå, hå, ja, ja! Så var det på den tiden. Men hur ä de nu? -- Tomt över allt! De ä slut me fåglarna, å de ä vi, dom nu levande, som bär skulden ...

De togo i land i Norrviken på Ängsö för att se efter örnarna vid Långkärret och inspektera skrakholkarna, som Jan-Erik satt upp utmed stränderna av Garviksudden. Örnarna gåvo sig till känna, så snart de båda männen kommo ut på mossen. De hade små ungar i boet och kretsade under ängsligt skrockande över skogen. Besöket vid skrakholkarna var däremot en stor missräkning. Av dussinet holkar voro elva plundrade och övergivna; ett par t. o. m. sönderbrutna och nedkastade på marken. -- Sådana sakramentskade vettvillingar att fara fram! muttrade gubben. Hade jag dem här, skulle jag göra äggröra av dem på eviga momangen, så sant jag heter Jan-Erik Österman! -- Först den tolfte holken, som satt väl dold i en knotig martall uppe i bergbranten, befanns vara bebodd. Skräckan låg och väste i holken och visade ingen lust att giva sig ut -- ett säkert tecken till att kläckningen var nära förestående. -- -- --

152

Holmgången hade emellertid tagit nära ett par timmar i anspråk, och det var redan långt lidet på kvällen, då de åter gingo i båt och styrde ut mot det fagra Gudungskär.

Vid Tistronskären sågo de de första svärtorna, parvis simmande utmed land, och då de närmade sig Gudungskär, lyfte en tropp ungejdrar. Inne på fladan mellan Stor- och Lillskäret lågo flera ejdrar, vadare och vitfåglar visslade och skreko, och en pracknisse i brokig vårdräkt och med strittande fjädertuppé hade jämte sin hona krupit upp på ett grund.

Stadsbon börjar intresserad betrakta fåglarna genom sin kikare, men Jan-Erik bara ruskar vemodigt på huvudet och talar om hur det var förr i världen, då man kom till Gudungskär och icke brukade kunna se vattnet i fladan för bara fågel.

Under tiden hade vinden mojnat, och i solnedgången syntes icke mera en »väderanga» på vattnet. Så det var icke att tänka på att komma längre den kvällen. -- Och sämre nattställe än Gudungskär kunde man få, det var då visst och sant!

En nästan bedövande doft av blommande hägg vällde ned från ängarna uppe i land, då de gjorde fast ekan i lä under Storskäret. Trasten började sitt passionerade föredrag i talltopparna ovan deras huvuden, göken gol, från den lilla myren bakom bergklinten hördes orrens porlande spel, och rödbenan ute på grundet stämde in med sitt vackra vårläte: »kyrili, kyrili.»

Helt sakta bredde aftonrodnaden sitt rosenskimmer över den blanka vita fjärden, och i väster, där solen försvann, rann aftonstjärnan upp, stor, bländande och förklarad som lyste den fram ur en remna i evighetens förlåt.

Ejdrarna, som tagit till vingarna vid båtens ankomst, kommo parvis simmande tillbaka mot land. Det var ungådor, som ännu icke blivit färdiga med sin äggläggning, var och en uppvaktad av en kromande och oande hane. De präktiga gudungarna voro de sista kavaljererna för året här ute på skäret, som bär deras namn. De allra flesta av deras likar hade längesedan slagit alla kärleksgriller ur hågen och dragit ut till havs.

Mellan gudungarnas djupa, fylliga »ao» urskildes ibland ett

153

svagare, mera odesiderat läte -- »aä». Det var helsingen, den tvåårige, vitbrokige hanen, som visserligen ännu är för grön för att på allvar upptaga konkurrensen med de gamla »vitrockarna», men som ändå vill vara med på ett hörn och anstränger sin hesa målbrottsstämma till det yttersta för att uttala det mystiska lösenord,

Sträckande tordmular.

som skall öppna vägen för honom till skön Ådas lättantändliga hjärta.

Stadsbon njuter i fulla drag åsynen av de vackra fåglarna. Gudungarna lysa så intensivt vita genom majnattens blåa skymning. Deras passionerade lockrop upphöra så småningom. Ett ejderpar går upp på ett litet grund för att söka vila. Andra segla ända in till stranden, där de bli borta i den täta slagskuggan.

Då kryper stadsbon ned på botten av ekan, där gubben

154

Jan-Erik redan länge njutit den rättfärdiges sömn, och slumrar även han omsider in vid trastsång och orrspel. -- -- --

Men ute på Gudungskärs sten, en dryg fjärdingsväg utanför östra udden, ligger en gammal gråsälskarl, stor som en omstjälpt båt. Hans mindre och svagare kamrater stå kappraka i vattnet runt omkring och blicka med sina stora, sorgmodiga ögon längtansfullt mot grundet, som de icke våga beträda av fruktan för den store gamle. Trygg och medveten ligger storsälen där och gungar hit och dit med den tunga bakkroppen. Hans ljusa skinn glänser som silver, då han rullar sig om på sida och förnöjd börjar klappa sig på buken med ena framskrävlan, så att det smäller och ekar alldeles som när kvinnfolk klappar byk nere vid sjön. -- -- --

Midnattstimmen är knappast förliden, då våra båda lustfarande vakna upp och börja se sig omkring över båtsuden. Trasten håller fortfarande full konsert, och tyllen (rödbenan) går på med sitt »kyrili, kyrili», som om någon natt aldrig funnits.

Då höres plötsligt suset av snabba vingar, åtföljt av ett snarkande »ar-r-r, ar-r-r». -- Det är svärtorna som börja sin tidiga rundflykt kring skäret. -- »Ar-r-r, ar-r-r!» Nu äro de här igen, och så fortsätta de en god stund att kretsa i cirkel, alltjämt i cirkel, tills de slutligen fälla i det grunda vattnet utanför udden. Honan kastar sig ned med en sådan fart, att hon slår en lång kana på vattnet, och den präktiga, sotsvarta »kampen» med sin bjärtgula näbbknöl tövar icke länge att följa exemplet. -- En mera uppvaktande kavaljer och en trognare make än svärtkampen finns icke inom fåglarnas värld, och det fastän honan alls icke visar honom samma tillgivenhet tillbaka. Fälla de vid vettarna och honan först blir skjuten, stannar hanen kvar hos henne, blind för faran. Men blir hanen skjuten, ja, då tager honan genast till vingarna, utan att se sig om efter den olycklige; och sällan går många timmar till ända, innan hon funnit en ny följeslagare. -- -- --

Det kårade åter friskt från sydväst, och männen i ekan beslöto sig för att genast sätta till segel för att hinna med så mycket som möjligt den dagen.

155

Blålöga, det stora härliga Blålöga, med sina massor av skär, kobbar och bådar -- enligt traditionen lika många som dagar i året -- ejderns, viggens, vitfåglarnas, tordmularnas och grisslor-nas förlovade land, var ju det egentliga målet för deras resa. Men såsom vinden låg för tillfället tyckte de, att de gärna kunde

Gammelsälen på grundet..

kosta på sig en omväg genom några andra skärgårdar längre norrut.

-- Nej, se ett sådant åbäke! säger Jan-Erik och pekar för ut, när de hålla ned på Gudungskärs sten. -- Han är ju stor som en oxe. Minsann, ligger han inte och sover! Annars skulle vi inte lia kommit honom så nära. -- Jan-Eriks gamla säljägareinstinkt börjar vakna. -- Hade jag nu haft min gamla lodbössa med, så skulle vi snart ha lagt igen ögonen på honom för alltid! Men det ska bli roligt å se hur pass nära vi kommer den trollfågeln!

Avståndet till grundet minskas hastigt. -- Tvåhundra meter -- hundra meter . . . Snart är det icke mer än femtio, beräknar

156

stadsbon. Men gammelsälen, som i det osäkra morgonljuset antager jättelika dimensioner, ligger fortfarande orörlig på grundet.

Nu törs Jan-Erik icke hålla närmare för de förrädiska »bränningarnas» skull, men i detsamma han faller av för vinden, vänder han sig mot storsälen med ett illhojande:

»Opp me dej, Gammel-Jerker, och ligg inte där och sov längre!»

Då lyfter sälen sitt långsträckta huvud, super in luften med några snyftande andetag och vältrar sig i sjön. Ett ögonblick höjer han huvud och bröst över den blanka dyningen. Men så försvinner han åter och förblir borta ...

Österhimlen brinner i orangefärg. Över lugnvattnet vid uddar och grund vilar ett skimmer av koppar och guld, medan den lätta brisen målar fjärdarna i blåviolett.

De fara förbi Skränmåsharan, som fått sitt namn av den stora, högröstade skräntärnan eller skränmåsen, som bodde där så långt man kunde minnas tillbaka men som nu försvunnit, säkerligen för alltid. -- En pojke utifrån Långskaten kunde för några år sedan skryta med att han skjutit sista paret av den sällsynta fågelarten, berättar Jan-Erik. -- Och där är Labbgrundena, fortsätter han. Men tror någon, att det häckar labb där numera! Ånej, Svart-lasse är en alldeles för sällsynt och vacker fågel för att få vara i fred för okynniga pojkar och nyfikna sommargäster! -- -- --

När solen blossar upp i purpur och guld, äro de redan inne i den glesa Svartkobbe-skärgården.

Där möta de de första tordmularna, de vaksamma, vingsnabba väktarna vid havets portar, som genast äro framme, så snart en båt närmar sig deras häckplatser. De äro nyligen komna och ha väl knappast börjat lägga ägg vid det här laget.

-- Härom, härom! ropar Jan-Erik, och viftar med mössan. Det är skärkarlarnas vanliga hälsning till de populära havsfåglarna. Och till det anropet lyssna de alltid. På vingar, som snurra likt en propeller kring de spolformiga, svarta och vita kropparna, komma de farande kring båten i allt trängre cirklar. Ända tills de äro så nära, att man kan urskilja de kabalistiska vita linjetecknen på deras huvuden och näbbar. -- »Härom, härom!» -- De nitiska

157

flygspanarna upphöra icke med sin cirkelflykt, så länge båten håller sig inom deras bevakningsområde. -- -- --

Ormskär heter en liten samling skär och kobbar, utkastade som på måfå långt ute i Norrfjärden. Dit har Jan-Erik i hemlighet längtat, ty där har han i yngre dagar legat långa tider och skjutit och fångat säl, och på kobbarna däromkring har han haft sina allra bästa utterställen.

-- Hade nu min hund, gamle Tello, varit i livet och vi haft honom med i båten, så skulle han snart ha sagt till om det legat någon utter uppe i land, säger han, då de fara förbi en hög, söndersplittrad bergkobbe. För se, Tello de va en hund hela dagen de, må han tro!

Vid lågvatten brukade uttern hålla till här under berget vid sjön -- han pekar på en mörk skreva under den branta, överhängande strandhällen -- och vid högvatten lade han sig antingen någonstans i hjortronmossen uppe på kobben eller i det stora bergklovet där väster på.

Jag minns så väl första gången jag var me far min här ute å hjälpte honom att ta en utter. Jag va bara en liten tuggbuss te pojkbyting på den tiden, så jag hade inte börjat få ha bössa själv.

Jo, vi va här en gång på eftersommaren å fiskade flundra, å medan far min låg å sov i Ormskärsbon, passade jag på å for över hit för att titta efter hjortron ... Rätt som jag gick där å klev i mossen, fick jag höra någonting som lät illa nere i bergklovet bakom mej. De lät rakt som en människa som snarka å snörvla, å de va på ett hår att jag hade blitt rädd och sprungit min väg ner te båten. Men så tog jag i alla fall mod te mej å kröp fram te klyftan å kikade ner i den. Å kan man tänka sej! Där djupt nere mellan ett par stenar låg en stor utterfrasse och sov och snarka. Ja, de är säkert de, han snarka, så att de dröna i berget. Jag va, kan tänka, inte sen te å springa i båt å ro efter far. Då vi kom tillbaka te bergklovet, låg uttern kvar där. Å så fick han sej en kula ur fars lodbössa genom skallen. Sen ble de min sak te å klättra ner i skrevan å sätta

158

säljärnet i uttern. De va inte något lätt beting för en pojkbyting. Men upp kom utterfrassen å jag med, fastän jag ett par gånger höll på å sätta mej ordentligt fast mellan stenarna.

Å där ute på grundet -- Jan-Erik går fullständigt upp i sina minnen -- var de som jag en gång sköt tre vikaresjälar i ett skott. Jag såg inte mer än en, då jag sköt. Men när jag kom fram, låg de tre stora kutar slut på berget. Dom hade legat sida ve sida, å alla tre hade fått kulan genom bröstet strax framför framskrävlerna.

Ja, de har varit gott om själar här ute, i synnerhet på den tiden, då de va regela vintrar å den grova havsisen kom indrivande hit fram på vårsidan. Då hände de att man kunde göra riktiga stortag. Ibland var de bara att gå upp å klubba ihjäl själrokarna, där de satt uppkrupna på isen. Eller också stog man å passade på dom ve brunnarna, när dom kom upp för å hämta luft. -- -- -- Å inte sämre va de på försommaren, då gråsjälen börja stiga inåt skärgårdarna å hanarna skockvis gick upp på grundena, där dom slogs å råma, så att de hördes på en halvmils avstånd. Då va de te å passa på, när de stillnat på efter ett ordentligt blåsväder å lägga sej ute på ett grund å börja ljuda.

Magnus på Kobben va den likaste på hela land te å ljuda på själ. Ja, han var så fullärd i den konsten, att så snart de fanns en själ i närheten, så måste han dit, när Magnus va i tagena å riktigt släppte till rösten. Men en gång höll de på å gå rakt på tok för honom. De va en midsommar å Magnus låg ute på själskytte vid Bakugnsskärena här utanför. De va ovanligt gott om själ det året, å när Magnus satte i med å ljuda, kom gråsjälskarlarna stigande från alla håll å kanter. Dom va rakt som ursinniga. Att han sköt skott på skott fråga dom inte efter ett smack. Dom bara rusa på. Å till sist slog dom honom från grundet, så att han måste skrika på hjälp å säkert hade blitt där, om inte kamraten hade kommit me båten å bärgat honom.

Numera ser man sällan några själar sitta uppe på grundena, å ä de händelsevis någon som där borta ve Gudungskärs sten,

159

dröjer de sällan länge, innan en motorbåt kommer å skrämmer bort honom -- -- --

Majmorgonen var ännu tämligen nyvaken, då de lade till söder på Ormskärslandet. Där höja sig klintarna branta och nästan obestigliga över ett virrvarr av mäktiga, fantastiskt formade block, påminnande om nedstörtade murrester och kolonner i en ruinstad från forntiden. Och mellan blocken, grå och lavbeklädd som dessa, gömmer sig en gammal fiskebod med dörr på ena gaveln och ett litet dimmigt blickande fönster på den andra.

Strandråg och rörflen spira bland stenarna, och där jordavlagringen är rikligare och gödslad av tång, lysa himmelsblå förgät-mig ej och skär skörbjuggsört.

En havstrut, som suttit på utkik uppe på högsta knuven, tar med ett hest skrockande till vingarna. Eljes råder en nästan hemsk stillhet och ödslighet vid landningsplatsen och på hela det karga skäret.

Det är väl snart tjugu år sedan Jan-Erik hade sitt högkvarter i den ensliga fiskeboden, men andra fiskare och sälskyttar ha tagit den i arv efter honom och nödtorvtigt hållit det gamla hybblet vid makt.

Den primitiva bordsskivan framme vid fönstret hänger ännu på sina rostiga gångjärn. På spisens gråstenshäll står en trefot för kaffepannan och i vrån en yxa, några stora torrvedsstycken och en vinkelkrok av trä att hänga potatisgrytan på.

En timmes vila i den knarrande fållbänken för att i någon mån taga igen den förlorade nattsömnen, och så voro de färdiga att på en omväg bestiga den höga klinten, från vilken Jan-Erik förr i världen brukat kika efter säl.

Där uppe hade de en hänförande vidsyn över skärgårdarna runt omkring. Stora havsfjärdar med här och där utströdda samlingar av skär och kobbar, som lyste vita i majsolen för att längre bort förlora sig i ett overkligt dimblått.

I väster Svartkobbarna, som de nyss lämnat bakom sig, i norr Hällskär med sin av fantastiskt formade martallar naggade kontur och längre bort det mångbeprisade, blomsterrika Ängsskär,

160

öster ut Norrskärgården, det vilda ödsliga Harg och den fjärran fyrplatsen samt i söder och sydost Storskärgårdens och Blålögas vidsträckta arkipelager.

En härlig utsiktsplats, men ett beklämmande ödsligt och övergivet ställe.

Stadsbon framkastar i förbigående en fråga om det finns mycket huggormar på Ormskär och om det är av dem som skäret fått sitt namn.

-- Nej, säger Jan-Erik. Jag tror knappt, att jag sett så mycke som stjärten på en huggorm här. Då ä de väl troligare att de bott någe gammalt åbäke te sjöorm i bergramlet någon gång i tiden. Jag tycker mej nästan ha hört någe sådant av dom gamle. -- Men vad vet jag!

Nej, anbelangandes huggormar så skulle han ha sett ormberget dom kallar’t ute på Högarna. Jag va där en vår, då vi låg med skotar utanför Harg. Å om jag så bleve hundra år, ska jag aldrig glömma vad jag såg. De fanns ett djupt klov i berget, å när vi la oss ner å titta in i rännan, så låg där som en enda myl utå huggormar, flera hundra stycken, å väste å spelade med gadden. -- Ja, de va rakt olustigt att se på!

De kunde aldrig häcka några fåglar på den kobben, för se ormarna drack ur äggen eller åt upp ungarna, innan dom hann gå i sjön.

Så kom de en gång en ny fyrmästare till Högarna. Han gav sej själva den på att han skulle släppa sin ko på bet på kobben. Men först måste han förstås ha slut på ormeländet. Å vet ni hur han gjorde? Jo, han tog å tömde ut en halvtunna tjära å en bra slank med fotogen i bergklovet å tuttade på. Å sedan har där aldrig funnits någon orm på den kobben!

Nej, inte har Ormskär fått sitt namn utå huggormen, så mycket är då tvärsäkert. Men fågel har de funnits här alldeles okristligt mycke. När man stod här uppe på knuven om vårarna, kunde man se stora flockar utå fågel ligga all väg ut mellan kobbarna. De va ejderfågel å svärtor å allfågel å prackor i tusendetal, så att de på avstånd liknade stora sörjebroar under islossningen. Å ett

161

sådant oande å kacklande å knarpande sedan. De va så att man kunde bli huvudyr!

Och nu! -- Ja, han ser själv. Inte så mycke som en fjäder! Det finns väl knappast ett ställe i skärgården som på senare tider har legat så öppet och oskyddat för alla möjliga och omöjliga som just Ormskär. Här finns ingen på långa håll som kan hålla reda på vad dom tar sej för, å hit ska alla fiskare å skyttar, seglare å motorbåtsfarare för att skjuta å ägga, plundra å förstöra. Ja, ibland kommer det riktiga rövare, som inte drar sej för att sätta hagelsvärmen i åden, där hon ligger på redet! -- Å vad människorna lämna kvar de tar kråkorna å truten hand om.

Får de fortsätta på de här sättet, så kommer de snart inte å finnas en fågel någonstans i skärgårdarna. Tomt och dött över allt. De ä så människorna vill ha’t! -- -- --

-- Där ute på Bakugnshällarna, fortsätter Jan-Erik, häckade för tjugu år sen minst fyra par grågäss. Nu ä dom längesedan borta. Antagligen skjutna på boet dom också. -- -- -- Å Klovharan där borta. Där, må han tro, har det funnits en riktig torrmulsborg, vi kallar’t. Ja, nog fanns de ett par hundra torrmular där så visst som en. Nu ä de inte tio par.

De va en herrekarl, en tysk doktor, efter vad dom sa, som kom hit ut för å skjuta torrmular. Han hade med sej en stor trälåda full med laddade patroner, å så ställde han sej uppe på berget å börja skjuta te måls på torrmularna, då dom kom farande å ville in i sina bon inne i bergklovena. På de sättet höll han på å dundra å sköt mest hela dan, ända tills skottena tröt för honom. Men då va de också slut med torrmularna. Dom skjutna fåglarna låg strödda på bergena å i vattnet runt omkring, och där fick dom ligga å ruttna. För se, tysken han fråga förstås inte efter dom, när dom väl va döda. Å ungarna, dom hade i stengrytena, ja, dom fick svälta ihjäl dom förstås, -- Lars Västermans pojke, som va med å såg eländet, kan berätta om’et -- -- --

I ett mosshål bakom högsta knuven växte en liten lund av låga aspar, till hälvten dödade av en grå skägglav, som i tjocka tofsar

162

betäckte stammar och grenar. Eljes bestod hela skäret av idel kala hällar och klintar och däremellan täta ljungmattor.

De båda männen vandrade skäret runt för att se efter om det, när allt kom omkring, ändå kunde finnas några ejdrar där. Men allt vad de funno var en och annan uppriven dunbale, som hängde och fläktade bland ljungen, och några av kråkorna sönderhackade och urdruckna ägg. Först när de kommo längst ut på norra udden, remnade plötsligt ljungmattan, och en präktig åd flaxade motvilligt upp för att efter en kort flykt fälla ute i sjön.

-- Jaså, säger Jan-Erik, du är den sista åden på Ormskär, du! Å så skulle vi gå fram så ovåligt, att vi skrämde dej från redet ... Och därmed tar han och snor ihop ljungkvistarna över boet för att så mycket som möjligt dölja det för kråkornas spejande ögon.

-- Ja, tillägger han, nu ha vi skådat förödelsens styggelse. Nu ska vi se hur de kan stå till på Blålöga. De blir inte lätt att komma dit me den här vinn ... Men oförsökt duger inte, sa Långkils-gubben, for te Åland å slog.

-- For han ända till Åland?

-- Jo, jo, men sa’n! När de va dåligt om fodret här hemma på holmarna förr i världen, bruka gammel-gubbarna ge sej i väg å tjuvslå hos ålänningarna. En töcken långtur var ingenting på den tiden!

Och därmed gingo de i båt och satte kurs på de fjärrblå landkonturerna där långt öster ut mot havet. Det blev en lång men outsägligt härlig kryssning över glittrande vidder. Vid middagstiden hade de hunnit till närheten av Nordanväderskobbarna, några små kala klippor, bebodda av strandskata och roskarl och några par måsar, ett ödsligt »ingen mans land» mitt ute på fjärden. Där mötte dem en lika oväntad som präktig syn: Långt ute bland vågglittret varsnades ett mäktigt skumvitt band, som på avstånd hade en viss likhet med ett jättestort isflak, men då de kommo närmare, befanns vara en väldig tropp av ejderhanar, väl flera hundra stycken. De präktiga gudungarna hade lämnat sina honor i land och voro nu på väg ut till grundbankarna ute i de yttersta

163

banden, där de skulle lägga av sina vita mantlar och kläda sig i sotbrun botgöraredräkt för att leva ett slags munkliv, strängt avskilda från det täckare könet.

Jan-Erik sken upp. -- Nå ja, de där var äntligen någonting som var värt att tala om. Nästan som i hans ungdom. Voro alla de där gudungarna hemma på Blålöga, så borde det åtminstone finnas några hundra ruvande honor på land där. -- -- --

Brr-r-r! -- Angelägna att få betrakta gräsänklingarnas parad på litet närmare håll, hade våra resenärer gjort ett krysslag ned mot fåglarna och därvid kommit närmare än vad dessa funno förenligt med sin säkerhet. Allt nog, hela den väldiga troppen tog med buller och brak till vingarna, lämnande efter sig ett våldsamt upprört vattenbälte, kokande och skummande som efter en framrusande cyklon. -- -- --

En mörk dimbank, som hela förmiddagen stått ute över havet i öster, började röra på sig. Den växte och tornade upp sig likt ett väldigt bergmassiv, vars toppar lyste som eld i solen. Men det granna färgspelet varade endast några minuter. I nästa nu hade dimjätten stoppat solen i en säck, plånat ut de hägrande landkonturerna och slagit sina gråraggiga armar kring hela den strax förut så blå och glittrande havsfjärden. Som en silvergrå rök bolmade tjockan fram över det lika silvergrå vattnet, fångade in den lilla ensamma segelbåten och kringslöt den så tätt, att det endast måste tillskrivas Jan-Eriks säkra skärkarlsinstinkt, att de, utan kompass som de voro, icke förirrade sig ut till havs utan verkligen lyckades krångla sig in genom det grunduppfyllda farvattnet till den smala hamnviken norr på Blålöga Storskär.

Där fingo de bråttom att komma i land och installera sig i Skeppar-Nisses gamla fallfärdiga fiskebod, där det var så fullt med gamla fiskebragder, sälnät och andra grejor, att resenärerna knappast kunde rödja plats för sig och sin icke särdeles vidlyftiga packning.

Dimhavet omkring dem var fullt av ängsliga fåglaröster. Då och då gled en suddig skugga av en mås, trut eller tärna hastigt förbi för att lika hastigt åter försvinna.

164

Det led mot kvällen, och sedan de lagt ut några nät utanför hamnviken, var ingenting mera att uträtta den dagen. Vem kunde förresten veta hur länge de skulle få ligga där, kringvärvda av den otäcka havsdimman. Den hade trängt in genom det till hälften instörtade taket och de otäta väggarna i boden och bredde ut sig över dem som ett kallt och klibbigt täcke, då de kröpo till kojs på sänglaven utmed ena långväggen. Torrveden ville knappast flamma upp på härden, och det lagade sig till att bli en riktigt kuslig natt efter den härligaste av solskensdagar. En stund lågo de och sögo sina snarkande pipor, lyssnande till bränningarnas dova åska och sälarnas monotona »ljudande» utifrån grunden. Men så tog tröttheten efter det dygnslånga kringflackandet på sjön ut sin rätt -- och de somnade ...