Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Som är ganska sublimt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bara en blick på Gobsman var nog för Jenny
att begripa, att här dogo inga motsägelser. Men då
kom samma humör upp i henne, och där stod alltså
potatis mot potatis.
— Gärna, lilla gubben! sa hon och satte näsan
i vädret. Men då får allt lilla gubben öka på
månadspengarna !
— Jaså! sa gubben. Jaha! Jag får det! Du
säger det?
— Ja, det säger jag, lilla gubben!
— Ja, si där! Si där! Du vet mycket, du, Jenny!
Mycket mer än jag! Tnu! Men tänk, jag tror...
man har sådana där funderingar, ser du, när man
blir gammal... och har barn ... och si så där ...
ja, jag tror nästan, det är slut, alldeles, med
månadspengarna, jag! Tnu! Alldeles slut! Alldeles helt och
hållet slut! Och det är nog så! Jaha! Det är det!
Det är det, det!
— Menar pappa, att jag ska gå på gatan, kanske?
svarade den lilla damen.
— Inte vet jag, lilla Jenny! sa gubben och
gnuggade händerna. Hur skulle jag veta det? Tnu! Jag
har ju bara kostat på dig, jag! Så du vet nog själv,
vad du kan! Bäst, lilla Jenny! Bäst!
Jenny hade just ingenting att svara på det där,
och gubben klappade hennes arm.
— Och så ska du gå, nu! sa han. Det är bäst,
det! Så gå, nu! Adjö med dig! Adjö! Adjö!
Och Jenny gick, utan att svara, ut i köket till
gumman.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
