lv (Wärend och wirdarne : ett försök i svensk ethnologi / Andra delen)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mannen stannade i Lapp-kojan ett skede; men så ville han
hem och visste inte huru han skulle hitta vägen. Då lät käringen
honom sätta sig i en Lapp-ho (ɔ: Lapp-släda), och satte för ho’n
ett tåg med tre knutar. »Lös nu upp en knut i sönder, så
kommer du hem», sade Lapp-käringen. Ja, mannen löste upp en
knut, och så bar det af med Lapp-hon igenom luften. Men han
var inte nöjd ändå, utan löste upp en knut till. Då gick det
ännu fortare. Slutligen löste han upp den tredje knuten. Då
for det af med en sådan fart, att när det stadnade, så kastades
han ur Lapp-hon in på sin egen gård och slog benet af sig.

Den gamla folktron att någon ond natur-vätte eller ett mythiskt
fattadt ondt mennisko-väsen far omkring i väder-hvifveln och
stormen, antog i katholska medeltiden en ny form, så att ovätten blef
till en ond ande eller smådjefvul och slutligen till fanden i egen
person. Vi återfinna dessa nya föreställningar i vår svenska
rimkrönika, der det på ett ställe heter (v. 7,332) att

alla the som woro for thz wädher
sworo at fanden war tess wisseliga meder.

§ 130. Lappa-vantar, »det går som lappa vantar» är ett
allmänt folk-uttryck om hvad som går lätt och hastigt.

§ 131. Folk-namnet Finne förekommer ännu på 1500-talet
såsom ett wärendskt ätta-namn. Nils Finne i Stogby och Jöns
Finne i Löpanäs bli nämnda i ett syne-bref af d. 1 Nov. 1562.

§ 137. I Vika socken af Dalarne har ännu i vår tid lefvat
en fattig-Lapp, Vika-Lappen, som af omgifvande socknar uppburit
en frivillig afgift, för att han skulle hålla vargen och lon.
Ett år ville Vikaboarna icke betala; då kom björnen och slog ned
allt socknens fä. Men Rättvik, Gagnef och Thorsång erlade skatten
och deras fä blef oskadadt.

§ 143. I de gamla wärendska byamålen låg åkern i ett
gärde för sig och ängen i ett gärde för sig. Inom dessa för hela
byn gemensamma gärden fick hvarje åbo sig tilldelade ett eller
flera skiften, hvilka utmärktes med stakar eller källror. När dessa
skiften framdeles gingo i arf och byte, delades de ytterligare i
lotter. Byns gärden blefvo på detta sätt under tidernas längd
utskiftade i ett stort antal små jord-lappar, liggande på olika
ställen, så att, f. ex. i Kexås by i Mistelås socken, åkerjorden ännu
för få år tillbaka fanns delad i mer än hundra olika lotter. Byns
betes-mark låg deremot oskiftad, så att man efter gammal häfd
släppte klöf emot klöf.

Att detta sätt att skifta jorden är i vårt land uråldrigt,
bevisas bland annat af de mythiska sägnerna om Märkes-gasten eller

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 05:09:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/gohcwow/2/0530.html

		Wärend och wirdarne : ett försök i svensk ethnologi / Andra delen / lv (1863-1868) Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|