Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 12. Gotland under Erik 13 af Pommern. — Svenska invasionen 1448 och 1449. — Grens och danska konungens förrädiska beteende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
190 Konung Erik bosätter sig på Gotland.
hanseförbundet 1418 åter förnyades, uppträdde Visby på nytt såsom
medlem deruti, men var långt ifrån att intaga samma framstående plats
inom detsamma som det haft under 1200- och större delen af
1300-talen. Dess ställning såsom hansestad tyckes varit ringa och
obetydlig efter vetalietiden. Staden egde ej heller den frihet, som är
handelns lifselement, alltsedan Visborg började lyfta sina fasta
murar och stolta torn, der förtrycket hade sin fasta borg, och höll i
tvång och undergifvenhet både stad och land.
Uttröttad af de evinnerliga stridigheterna med de store i sina
riken, ledsnade kung Erik slutligen vid de oroliga
regeringsärendena. Rikena och särdeles Sverige, der han pålagt svåra skatter
och låtit tyranniska fogdar förtrycka och misshandla folket, hade
längesedan ledsnat vid honom, och nämnde rike hade mer än en
gång uppsagt honom tro och lydnad, men genom bearbetningar och
förmedlingar af ett mäktigt parti bland svenska adeln, som fann det
för deras planer nyttigt att Sverige styrdes af en svag, i annat land
boende, konung, hade förlikningar ingåtts och han blifvit bibehållen
vid kronan, så att han ännu var Sveriges, Norges och Danmarks
konung, när han, om våren 1437, öfvergaf alltsammans och drog
till Gotland, medförande sina skatter och sin älskarinna, den sköna
Cecilia, som förr varit hans gemåls, drottning Filippas, kammartärna
eller hoffröken. I nära 12 år qvarstannade Erik på Gotland, som
han ansåg för sin enskilda tillhörighet och ej lydande under något
annat land. Han hyste ovilja mot de tre rikena, särdeles mot
Sverige, som han gerna sökte skada. Länge och förgäfves väntade man
i Sverige och Danmark konungens återkomst. I förstnämnde rike
förde riksmarsken Karl Knutsson Bonde riksstyrelsen, men hade
mot sig ett mäktigt parti af hemliga, afundsfulla fiender bland adeln,
särdeles sin egen svåger Nils Stensson (af ätten Natt och Dag) till
Göksholm, riksråd och slottshöfding på Stegeborg, gift med Karls
syster, samt den gamle listige riksdrotsen Krister Nilsson Vasa till
Björnö; men Karl, som kommit under fund med deras anslag, tog i
början af 1439 den gamla drotsen till fånga på dess gård
Refvelstad och belägrade sin svåger på Stegeborg. Nils Stensson fick
dock tillfälle att fly ur slottet samt begaf sig till Erik på Gotland;
dit skyndade ock Krister Nilsson så snart han sluppit lös. Gotland
blef nu den brännpunkt, der Karls och Sveriges fiender samlades och
hvarifrån deras angrepp utgingo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
