Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
WILHELMSBERG.
WILHELMSBERG.
o heisst eins der reizendsten Landhäuser in
Gothenburg’s Nähe. Der glückliche Besitzer
von Wilhelmsberg ist Herr Julius Lindstrüm, und
irre ich mich nicht, so ist er es eben, der die
hübsche Villa, die du hier vor dir siehst, glänzend im
Sonnenschein und umgeben von üppigem Laube,
hat aufführen lassen. Wilhelmsberg liegt auf einem
Bergesabhang, der durch den sogenannten
Dänischen Weg vom Oergryte Kirchhof getrennt wird.
Kommst du von Lorentzberg und wanderst den
Dänischen Weg entlang, so triffst du zur Rechten
diese Ruhestatt der Todten, deren idyllische Lage
des Dichters Ernst Moritz Arndt’s Herz und Blick
fesselte, als er einst, landsflüchtig von seinem
Vaterlande, diese Gegenden durchstreifte, vielleicht mit
dem Ranzel auf dem Rücken und dem Stab in der
Hand, — zur Linken findest du, sobald du den
Kirchhofshügel erstiegen, das zierliche, freundliche
Wilhelmsberg, ganz so, wie du es hier siehst, wenn
du dir sein natürliches Colorit hinzu denkst. Der
Hügel ist reich bewachsen mit Laubholz, doch jetzt
trauern die Bäume um ihren Altvater, einen alten
Eichbaum, der vor Kurzem noch diesen
Bergabhang schmückte und die Ehrfurcht und
Bewunderung der übrigen Bäume weckte, weil er so
manche Sagen aus alten Zeiten zu erzählen wusste, —
picante Sagen von Liebenden, die im Schutze
seiner Zweige in der Abenddämmerung sich trafen;
rührende Sagen von rosigen Kindern, die in seinem
Schatten spielten, aufwuchsen und mit verblühten
Rosen auf den Wangen zu ihm zurück kehrten,
nicht um zu spielen, sondern um heimlich zu
seufzen und zuletzt, müde vom Leben, sich bleich und
stille zu dem Platze tragen zu lassen, wo die
Orgel Sonntags tönt und das Bächlein stets leise
murmelnd fliesst, — zum Kirchhofe, um da zu ruhen,
lange, lange nach einem kurzen Leben, kürzer, als
das der Eiche, obgleich etwas länger, als das der
summenden Libellen. Diese alte, ehrwürdige Eiche
ist nun fort, betrauert von allen ändern Bäumen
und einigen wenigen Menschen, unter denen
hauptsächlich Wilhelmsberg’s Besitzer. Die jüngern Bäu-
å heter ett af de täckaste landthusen i Göteborgs
granskap. Den lycklige dödlige, som har
dokumenter uppå att vara Wilhelmsbergs egare, är
hr Julius Lindström. Misstager jag mig icke, så är
det äfven, han, som låtit uppföra den vackra villan,
som du här ser framför dig, glänsande i solen och
oingifven af yppigt löfverk. Wilhelmsberg är
belä-get°på en bergssluttning, som af den s. k. danska
vägen skiljes från Örgryte kyrkogård. Kommer du
från Lorentzbergshållet och vandrar danska vägen
framåt, då möter dig på höger hand denna de
dödes stad, hvars idylliska belägenhet en gång
fängslade skalden Ernst Moritz Arndts blick och hjerta,
när han, landsflyktig från sitt fädernesland,
genom-ströfvade dessa nejder, kanske med rensel på
ryggen och staf i handen; — och på venster hand
möter dig, såsnart du vandrat uppför
kyrkogårdsbac-ken det täcka, leende Wilhelmsberg, alldeles sådant
som du här ser det, om du blott tänker dig
föremålen med sina vederbörliga färger. Kullen är
rikligen bevext med löfträd, men de sörja nu sin
oldt-fader, en gammal ek, som för icke så längesedan
prydde denna samma bergssluttning och var
föremålet för de öfriga trädens vördnad och beundran,
emedan han visste att berätta dem så många sagor
från förflutna tider — pikanta sagor om älskande,
som stämt möte i skygd af hans grenar och
qväl-lens skymning, rörande sagor om rosenkindade
men-niskobarn, som lekt i hans skugga, men så
småningom vext upp och förlorat rosorna på sina
kinder0 och komit tillbaka till hans skugga, icke för
att leka, uttn för att sucka i all hemlighet, och som
slutligen helt bleka låtit bära sig, emedan de voro
trötta af lifvet, till den der platsen, der orgeln
brusar en dag i veckan och bäcken sorlar alla dagar
— till kyrkogården, för att hvila mycket, mycket
länge efter en helt kort lefnad, kortare än ekens,
fast något längre än den surrande dagsländans.
Denna gamla, vördnadsvärda ek är nu borta, sörjd
och saknad af alla de andra löfträden och äfven af
några få menniskor, bland hvilka i främsta rummet
Wilhelmsbergs egare. De yngre träden (jag vet det
WILHELMSBERG.
his is the name of one of the prettiest country
seats in the neighbourhood of Gothenburg.
The happy mortal who is the owner of
Wilhelmsberg is M:r Julius Lindström. If I am not
mistaken, he is the person who had the handsome villa
built which is here presented to your view basking
in the sun and surrounded by rich foliage.
Wil-lelmsberg is situated on the slope of a hill
separated from Oregryte Church-yard by the so called
Danish-road. On coming from the direction of
Lorentzberg and wandering along towards the above
named road, you see, on your right, that “city of
the dead“, whose romantic site once captivated the
eye and heart of the poet Ernst Moritz Arndts,
when he, an exile from his “fatherland", rambled
through this tract, perhaps with “knap sack
cumbered and with staff in hand“. Having ascended
the hill on which the church-yard lies, your eye is
met, on your left, by smiling Wilhelmsberg in all
its neatness, exactly as our engraving presents it to
you, provided you will allow your fancy to invest
the objects before you in their natural hues. Tlie
hill is richly studded with leaf-crowned trees; but
now they mourn their parent — a venerable oak, —
that not long back, adorned their dwelling, and
whom they regarded with reverence and admiration,
for they knew, that he could tell them many a
legend of by-gone days; — Sweet legends of lovers’
meetings under the shelter of his leafy arms in the
“Sweet hour of twilight closing,
Quiet rest to peace disposing,
Gentle converse then was flowing, _
While their eyes with love were glowing,
Sweetest union composing.“
Touching legends of rosy children who had come to
play in his broad shadow, but who had gradually
grown up and lost the roses from their cheeks,
and had come again to his shadow, not to play,
but to heave the secret sigh, and had at length,
pale and wearied of life, suffered themselves to be
borne, to the spot where the swelling tones of the
organ are heard one day in the week, and where
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
