- Project Runeberg -  Göteborg med dess omgifningar framställdt i taflor /
Text

(1859-1862) [MARC] [MARC] - Tema: Göteborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmsberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

me (ich weiss es mit Gewissheit) betrachteten den
Heimgegangenen mit Stolz, weil er so gross war;
sie fragten sich, ab sie wohl selbst so gross
werden könnten, und dachten, dass die Menschen, die
mehr Verstand haben als sie und geschaffen sind,
um Gottes Natur zu lieben und sie zu verschönern,
besondere Vorliebe haben sollten für die schattige,
moosbewachsene Eiche. Doch darin irrten sich die
jftngern Bäume bedeutend und es geschah ihnen
recht, denn die Erfahrung sollte sie wohl gelehrt
haben, dass viele Menschen in diesem Lande von
einer wirklichen Wuth ergriffen werden, wenn
ihrem Blick ein grösser und schöner Baum begegnet,
ja, dass es ihnen in den Händen juckt nach einer
Axt und dass sie nicht mit gutem Gewissen
schlafen können, bis der Mordstahl in der Wurzel sitzt
u. in Ermangelung dessen das von Prometheus vom
Himmel geraubte Feuer anwenden, um die von
demselben Himmel stammenden, grüngelockten
Kinder zu zerstören. So fiel auch die alte Eiche als
Opfer des Uebermuthes. Friede ihrer Asche, denn
sicher ist sie aufgebrannt!

Von dem Balcon der Villa hat man eine
schöne Aussicht über die liebliche Gegend und den
stillen Kirchhof, wohin von der unermesslichen, aus
geheinmissvoller Quelle entsprungenen
Menschen-fluth ein kleines, kleines Bächlein seinen Weg sucht,
um dort eben so geheinmissvoll zu verschwinden.

med visshet) betraktade den hädangångne med
stolthet, emedan lian livar så stor; de undrade, när de
sjelfva skulle hinna att blifva så stora, och de
tänkte, att menniskorna som hafva mer förstånd än de
och som blifvit skapade att älska Guds natur och
försköna den — de tänkte att meniskorne skulle hysa
ett särdeles tycke för den skuggrike, mosskäggige
oldtfadren. Men derutinnan bedrogo sig de yngre
träden storliga, och det var rätt åt dem, ty
erfarenheten borde väl hafva lärt dem, att de rättsinta
menniskorna i detta land gripas af ett verkligt raseri
när någonting så brottsligt som ett stort och
vackert träd möter deras blick, ja att det “kliar“ i
deras händer efter yxan och att de icke kunna sofva
med godt samvete innan de satt mordstålet i
kärnan af detsamma, samt att de i brist på yxor veta
att använda den af Prometheus från himmelen
röf-vade elden för att förstöra de af samma himmel
uppammade grönlockiga barnen. Så föll äfven den
gamle eken offer för okynnet. Frid öfver hans aska,
ty säkert har han blifvit uppbränd!

Från villans balkong har man en vacker utsigt
öfver den lifiiga nejdens och den tysta
kyrkogården, dit från den ofantliga, ur en hemlighetsfull källa
uppsprungna, menniskofloden, en liten liten rännil
söker sin väg, för att lika hemlighetsfullt försvinna.

Victor liydberg.

the murmuring rivulet winds its daily course — to
the church-yard, there to enjoy a long, long rest
after a brief day of life, — a life, shorter than that
of the brave oak, though perchance a little longer
than the buzzing ephemera’s. This venerable oak
is now no more," he is gone, and has left his
children, the other trees, in sorrow and sadness, and
his loss is also mourned by many a person who
knew him, and most of all, by the owner of
Wilhelmsberg.

The younger trees, — and I know it to a
certainty — regarded him with pride, for he was so
large; they wondered, when they themselves should
attain his size, and they thought, that man, who is
endowed with more sense than they, and who is
created to love God’s nature and to beautify it —
they thought, I’say — that man ought to entertain
a deep affection for their shady, moss-bearded
parent. But in this, the younger trees were greatly
mistaken, for experience ought certainly to have
taught them, that the right minded people of this
land are seized with a real fury, when anything so
criminal as a beautiful, large tree meets their eye;
yes, that their very hands “itch“ to grasp the ax,
and that they cannot sleep with a good conscience
until they have plunged the murderous steel into
the very heart of their enemy, nay, that for want
of the ax, they know how to apply the fire that
Prometheus stole from heaven, to the destruction of
the green-locked children that are nurtured by that
same heaven. Peace be with his ashes, for he was
certainly burnt! From the balcony of the Villa a
beautiful prospect is obtained of the animated land
-scape and the silent church-yard, whence, from the
gigantic river of mankind, arising from a mysterious
source, a small, very small rivulet winds its purling
way and vanishes as mysteriously.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 13:53:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gotmo/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free